Bambi II 2006

Jag såg Disneys ”Bambi” för första gången bara dagen innan jag skulle se ”Bambi 2”. Jag har för mig att den är en av de Disneyfilmer som varit svårast att få tag i, så jag får skylla på det helt enkelt. Trots att de flesta känner till handlingen, och inte minst scenerna med Bambi på hal is, är det nog faktiskt få av oss i videogenerationen som lyckats se denna klassiker. Sedan ett år tillbaka finns den dock på dvd, och när man nu 64 år senare släpper en tvåa skapas härmed det största tidsavståndet någonsin mellan en originalfilm och en uppföljare.

Originalet visade sig vara en odrägligt bedårande liten film. Efter att chocken har lagt sig över att Bambi var en han (återigen denna tröghet och okunskap från min sida – skjut mig, någon) kunde jag inte annat än att småle av barnslig lycka ända tills eftertexterna dök upp. Även om filmen i sig gick med ekonomisk förlust när den först hade premiär, har denna gulliga uppväxthistoria slash var-snäll-mot-djur-och-natur-propaganda under åren växt och blivit en enorm klassiker för Disneyfans världen över. Det är svårt att veta hur recensionerna löd på den tiden (och det vore himla intressant att ta reda på), men numera får man inte sällan höra hur nyskapande den var på sin tid, och vad den har betytt för genren. Ingen lätt film att följa upp med andra ord, då både kritiker och Disneyfans lär granska denna uppföljare minutiöst för att hitta saker att störa sig på – men den egentliga målgruppen kommer att älska resultatet och det är väl ändå det viktigaste.

”Bambi 2” är en så kallad midquel - en uppföljare som utspelar sig mitt i den första filmen. Efter att hans mamma smakat på människornas grymhet och blivit rådjurskotletter, möter sorgsne Bambi på sin far. Därefter togs vi raskt vidare till nästföljande vår, då Bambi blivit äldre och återförenas med sina vänner. Här får vi se vad som hände när Bambis far kom för att ta hand om honom, och de följande månaderna.

Och eftersom pappa inte är vilken pappa som helst utan Skogens Konung, ska Bambi uppfostras till att bli en sann prins. Det innebär minimalt med barnsliga lekar, och inte tänka på det förflutna utan blicka framåt. Något som inte alltid faller honom i smaken, då han mer än gärna vill busa med sina vänner Stampe och Blomma, och minnet av hans mor är svårt att släppa.

Hade ”Bambi” blivit film idag, hade den troligen inte handlat om hans uppväxt och stapplande försök att lära sig gå och prata. Det hade troligen handlat om hur han blir vän med en snäll alien, ska stoppa en mindre vänlig alienattack, eller varför inte blir kidnappad som husdjur åt en tandläkare i Sydney. Det är just enkelheten som är charmen med det gamla originalet från 1942, och Disneys tidiga barnfilmer i allmänhet. Det är skönt att se en animerad film som för en gångs skull inte handlar om nåt hypercoolt som robotar eller superhjältar, utan gulliga små djur (som till och med befinner sig där de hör hemma – i skogen, inte high school!). Inte sedan ”Lejonkungen” har Disney producerat en så finstämd och tokcharmig historia som ”Bambi 2”.

Mycket av känslan från originalet har bevarats; färgval, musik och bakgrunder är i stort sett oförändrade utan att för den skull kännas föråldrade; och inga datorer med avancerade 3D-program har ens fått komma i närheten av tecknarnas högkvarter. Även om ”Bambi 2” lär falla i glömska något fortare än originalförlagan, så är det en film som känns mycket ovanlig bland dagens barnfilmer. Och det behövs verkligen.