Bamse och tjuvstaden 2014

När Sveriges mest berömda björn nu gör långfilmsdebut är speltiden inte mer än en timme. Det känns väl avvägt och alldeles lagom för vad som visar sig vara en tonsäker och mycket gemytlig film som bör glädja inte bara de allra minsta utan också varje förälder som någon gång prenumererat på Bamse, eller har minnen av de animerade kortfilmerna. Och då är väl större delen av befolkningen berörd. Bamse är en institution i svensk serietidningshistoria som det är så gott som omöjligt att inte ha något förhållningssätt till, vare sig man hyllar Rune Andréassons skapelse som en ledstjärna i uppfostran eller, det har hänt då och då, beskyller den för att vara vänstervriden.

När "Bamse och Tjuvstaden" tar sin början är allt ultraidylliskt i Bamses hemby, sedan den moraliskt rakryggade lilla brunbjörnen har fått alla tjuvar på bättre tankar. Sjörövarna har blivit trädgårdsmästare och Knocke och Smocke försörjer sig numera som godmodiga bilskolelärare. Även Vargen har övergivit sin karriär som yrkeskriminell för att åtnjuta den vänskapliga gemenskap som Bamse välkomnar alla snälla individer in i. Just budskapet att alla kan bättra sig och att ingen ska dömas på gamla onda meriter är ett av de många budskap som ska förmedlas på mysigt och traditionellt Bamse-vis under filmens gång.

Detta mjäkiga status quo är dock outhärdligt för Reinard Räv, som intrigerar och manipulerar fram ett kollektivt skifte i mentalitet hos alla rehabiliterade skurkar. Plötsligt är det roligt att tjuva igen. Man rövar bort Farmor och stryper på så vis Bamses tillgång till Dunder-Honung, för att sedan leva gangsterliv i största allmänhet. Vargen plågas dock av samvetskval och velar i sina sympatier, samtidigt som Nalle-Maja ger sig ut på ett eget äventyr för att undsätta sin pappa, som tillsammans med Skalman och Lille Skutt tar sig för att stoppa Reinard.

Så serveras uppbyggliga lärdomar om vänskap, mod och allas lika värde i maklig takt och mot vackra svampborgar, lömska raviner och stämningsfulla trollskogar som fond. Ingen exkluderas, alla får vara med. Samtliga röstskådespelare verkar ha haft det trevligt på jobbet, särskilt Magnus Härenstam som Reinard Räv tar ut svängarna på ett sätt som gör det omöjligt att inte dra på munnen.

Skalman har förresten konstruerat en maskin som i praktiken fungerar som Google Earth - man skriver in namnet på den destination som man vill se i en kikare - och Knocke beslutar sig lite oväntat för att fortsätta bära den kvinnoutstyrsel som han använde vid ett tågrån, eftersom han trivs i den (det är en fin detalj att ingen protesterar särskilt högljutt mot det, bortsett från Reinard Räv som förbjuder honom att använda rosa örhängen).

Men i övrigt är alltså allt som vanligt hos Bamse och hans vänner. Fast snyggare animerat. Vad skönt det kan vara med bestående värden!

Och nu har vi glömt hela debaclet med glorifieringen av asylprocessen från 2011, va?