Bananas!* 2009

Vi svenskar är de som äter mest bananer i världen, i genomsnitt arton kilo per person och år. I hälsans tecken inget att ha dåligt samvete över, eller? Tvärtom mina vänner. Det pågår ett krig. Kriget om bananerna. Ja, så skulle man med huvudpersonernas egna ord enkelt kunna beskriva den kamp som sträckt sig över så många år och så många generationer och också skördat sin beskärda del offer i cancer, sterilitet och njursjukdomar.

Det börjar symboliskt i en kyrka i en by någonstans i fattiga Nicaragua. Med nästan naivt klingande musik i bakgrunden predikar prästen för de redan frälsta. Men i ett land där döden regnar ner från himlen över arbetarna på bananodlingarna, finns det mycket mer att göra än vad en ensam Gud klarar. I åratal har befolkningen drabbats av sterilitet, cancer, missbildade barn och njursjukdomar. I väst välkända biverkningar av besprutningsmedel som Nemagon och Fumazone vars användning förbjöds redan 1979. I tredje världen fortsattes de att användas av multinationella företag som Dole.

I "Bananas!" får vi följa den första grupp bananarbetare som får sina fall prövade i en amerikansk domstol. Fall som kan skapa omvälvande förändringar för multinationella företag och öppna ett helt nytt kapitel för fattiga arbetare i tredje världen.

Svenske dokumentärfilmaren Fredrik Gertten väntade sig väl knappast den enorma uppmärksamhet som hans film skördade. Mycket tack vare Dole själva som genom stämningar försökt stoppa "Bananas!". För det här är filmen som de inte vill att du ska se. Filmen som förhoppningsvis alla ser. En film som egentligen inte tar upp så mycket nytt på den samhällspolitiska kartan men med ett enkelt perspektivskifte lyckats röra om en hel del.

Och det är det som imponerar mest. Att Gertten med enkla betraktelser och klippningar men med underliggande finkäsnlighet, lyckas skapa en totalgripande närvaro. Det är sällan man blir så påverkad som när man ser en riktigt bra dokumentär. En färskvara som bör hanteras med allra största varsamhet för att undkomma anklagelser om vinkling, falla i den tandlösa fällan och inte minst få den uppmärksamhet den förtjänar. Med "Bananas!" har man sannerligen lyckats.

Det här är tragik i kubik utan något lyckligt askungeslut. En sannsaga som skapar rysningar inför bara tanken på bananer, det gula guldet, men likväl en sporre för varenda bekväm soffaktivist. För medan begravningstågen sakta fortsätter att vandra genom småbyarna i de nicaraguanska djunglerna så fortsätter det cyniska spelet i rättssalarnas korridorer med liv som ständig insats.