Bara en natt 1995

Richard Linklater är en utan tvekan intressant men ojämn regissör. Långt ifrån allt han rör vid blir till guld och han har gjort en del klavertramp. Men när han väl får till det så bevisar han med vad som kan liknas en klackspark att han är en utomordentlig filmskapare. Och det gör han med den här, den första delen i en av världens bästa (och mest underskattade) filmtrilogier.

Det är aningen orättvist mot nyare filmer att prisa den här pärlan från 1995 när den numera tillsammans med sina två uppföljare utgör en fantastisk filmserie. Men det ska samtidigt poängteras att den som enskild filmupplevelse står sig väl i konkurrensen också - att det finns en kompetent fortsättning är bara en bonus.

Här har vi i vilket fall tre unga talanger på väg mot stjärnstatus. Linklater, som redan uppnått någon slags kultstatus med trendiga indies som "Slacker" och "Dazed and Confused". Gamle barnskådisen Ethan Hawke som bevisat sig som huvudrollsmaterial med "Alive" och "Reality Bites". Och så inte minst fransyskan Julie Delpy som efter Krzysztof Kieslowskis färgtrilogi ramlat in i Hollywood och bestämt tagit avstånd från meningslösa roller som kuttersmycken.

Det är ett simpelt men extremt välskrivet drama vi har att göra med. Amerikanska turisten Jesse (Hawke) träffar franska studenten Celine (Delpy) på ett tåg i Europa och kemi uppstår. När han ska kliva av i Wien för att under en natt invänta sitt flyg hem så ber han spontant Celine att göra honom sällskap. Det blir en natt de aldrig kommer glömma...

Hur klyschigt, sliskigt och löjligt upplägget än kan låta så är det en spirande romans som är omöjlig att värja sig mot. Det är oundvikligen väldigt pratigt men Linklaters och Kim Krizans manus är något så unikt som både trovärdigt och fängslande. Man fångar galant den typiska ungdomen på 1990-talet med sin naiva men bestämda syn på omvärlden, optimistiska spontanitet och filosofiska tankar kring känslor och meningen med livet.

De stereotypiska karaktärsdragen för amerikanen respektive fransyskan känns för en gångs skull självklara och motiverade. Han med sin självbelåtenhet och kaxiga attityd, hon med sina starkt feministiska värderingar, konstnärliga läggning och frustrerade vilja att rädda världen. Det är en roande men aldrig övertydlig kulturkrock där den ömsesidiga nyfikenheten kring varandras personer känns helt naturlig.

Huvudrollsduon, som nästan uteslutet agerar utan andra motspelare, ska ha mycket av äran. Det är en imponerande konst att hantera en dialogfylld film som denna utan att förvandla det till filmad teater. Hawke och Delpy blir Jesse och Celine och man tvekar inte en sekund att de faller för varandra.

Det är både roligt, sorgligt, charmigt och framför allt romantiskt utan att luta sig för mycket åt en genre. Den vägrar bestämt vara någon lättsmält chick flick utan förblir en simpel film om hur kärlek uppstår under de mest oväntade omständigheterna. För den som någonsin haft den där bubblande, helhjärtade semesterromansen så är det hög igenkänningsfaktor. För andra så är det helt enkelt en av 1990-talets bästa filmromanser.