Barbie 2023

Stereotypiska Barbie (Margot Robbie) lever alla sina lyckliga dagar i sitt idylliska och rosaskimrande Barbieland. Här vaknar hon upp varenda dag och vinkar glatt till sina andra vänner, som självklart också heter Barbie (med undantag för den gravida dockan Midge, som vi helst inte pratar om).

 

Förutom att det kryllar av Barbies med alla sorters titlar så bor här även Barbies egna “plus en” - Ken. Till skillnad från Barbies alla ambitiösa yrkesval verkar de olika sorters Ken som återfinns verkar inte göra särskilt mycket mer än att hänga på stranden (Ken är dock tyvärr ej kvalificerad livräddare). Alla Barbies, Kens och av någon anledning en Allen (Michael Cera) lever tillsammans i en enda stor rosa fest - och du är inbjuden.

 

Men är life in plastic, alltid fantastic? Saker och ting börjar utan förvarning gå snett för vår Barbie. Hon tänker på döden, bränner sin plastvåffla och trillar ner från sitt drömhus. Och värst av allt - hon får platta fötter. Förvirringen kring det plötsliga idyll-avbrottet för henne till ruggslitna "Weird Barbie" (Kate McKinnon) som förklarar att Barbie måste ta portalen till den mänskliga världen och finna flickan som leker med henne. I sann “The Truman Show”-anda så måste hon bryta sig ut ur bubblan som är Barbieland och hitta verkligheten (eller ja, bli av med sina nya celluliter), innan det är för sent.

 

Tvärtom-världen, också kallad vår riktiga värld, är som ni kanske är medvetna om inte riktigt så Barbie-lik och är varken fylld av rosa glitter och målad i pastellfärg. Barbie (och Ken) får på var sitt sätt bekanta sig med en bister verklighet, men som ter sig på totalt olika vis för de blonda tu.

Ken får stora ögon när han ser mansdominanta kontor (främst det riktiga företaget bakom Barbie, Mattel), manliga presidenter, ett starkt patriarkat och tja, hästar. Barbie ser inte helt oväntat den inte lika kvinnodominerade nya världen från en helt annan vinkel; en plats där hon varken är älskad eller idoliserad utan där hon nu får tampas med det mest mänskliga vi har - känslor.

 

Castingen som bygger vår festligt chockrosa “Barbie” är gjord med yttersta omsorg men leds naturligt av “Barbie-in-real-life” Margot Robbie och det otippat komiska geniet Ryan Gosling. I åratal har han till största del synts i nedtonade, smågrubblande roller, men får nu blomma ut som den blekta beach-blondinen Ken.

Förutom att det plockats friskt från några av de bästa i casten av "Sex Education" (Emma Mackey, Ncuti Gatwa, Connor Swindells) så återser vi John Cena, Dua Lipa, samt även självaste Will Ferrell som VD för Mattel, som i en kul scen jämför paradiset Barbieland med en helt vanlig svensk stad.

 

Men filmens huvudpunkt är ju inte bara de plastiga figurerna, utan det är faktiskt de spektakulära kulisserna och allehanda häftiga utstyrslar våra karaktärer bär. I förhållande till det överdådiga Barbieland - komplett med drömhus, pooler och strand (allt i plast) - bleknar den verkliga världen, med all rätt. Det måste ha lagts timmar efter timmar - filmen bidrog tydligen till att rosa färg blev restnoterat världen över - för att skapa de perfekta miljöerna och det ger utdelning. Jag rycks med i det evigt positiva livet och känner att jag gärna också vill vara en Barbie girl, in a Barbie world.

 

Men det är mer till Barbies namn än bara en vacker framsida. Redan vid de inledande scenerna tydliggörs det, om än i ett småskojigt montage, att en Barbie kan vara precis vad hon vill. En Barbie kan vara läkare, åka till rymden eller bli president. Det är lite oförtjänt att Barbie ibland har fått en “bimbostämpel” då syftet i alla tider har varit det motsatta, men ska Barbie ses som en bra förebild för det? I “Barbie” så vänder och vrider regissören Greta Gerwig (tillsammans med sin manusförfattare tillika partner Noam Baumbach) på den här frågeställningen i all oändlighet, för det finns mer att fundera på när man har skrapat lite på den perfekta plastytan.

 

Med indiestarka “Lady Bird” och kostymnostalgiska “Unga kvinnor” i bagaget så kanske dock inte Gerwig var den första personen att förknippas med den rosa leksaksvärlden i “Barbie”. Men precis som stora delar av castingen i vårt rosa paradis så känns faktiskt Gerwig som helt rätt person på rätt plats. Det smyger in små one-liners som jag tycker känns väldigt “Greta-like” såsom att den unga Sasha i sann Gen Z-manér tillåts skälla på Barbie för att vara omodern i förhållande till dagens kroppsideal och miljötänk, eller att vår berättarröst Helen Mirren kommenterar med glimten i ögat att det kanske inte var så genomtänkt att casta Robbie i en rollfigur som snyftar fram “jag är ful”.

 

Finalen är bombastisk och innehåller allt ifrån koordinerade dansnummer till slagsmål och tårdrypande bakgrundshistorier. Poäng efter poäng staplas på vartannat, så pass att jag för kanske första gången i mitt filmliv önskat att de sparat på krutet till en eventuell uppföljare (förslagsvis “BarbIIe”?).

Ironiskt nog finns det fortfarande helt enkelt för mycket att säga om den endimensionella och kitschiga technicolor-värld vi just spenderat en rejäl stund i. Men det yttras en hel del otroligt roliga repliker (hela mansplaining-segmentet är briljant!) och America Ferrera får ett välförtjänt strålkastarljus på sig och levererar ett brandtal som passande nog hade kunnat vara lika aktuellt att sägas av hennes genombrottsroll i “Ugly Betty”.

 

“Barbie” lyckas pusha upp den stundtals förlegade dockan till en ny nivå och lyfter fram viktiga poänger som aldrig kan sägas för många gånger. Ibland känns det som att vi lever i en enda lång kapitalistisk reklamfilm, men å andra sidan så är det kanske det vi i den verkliga världen gör också. Hoppa in i den rosa Barbiebilen och njut av åkturen - för här blir det att åka rätt in i den rosa drömvärld som jag mer än gärna hade bosatt mig i.