Bardo 2022

Att människor som nått en viss ålder börjar filosofera över sina liv, vad de åstadkommit och vad som väntar efteråt, är inget nytt. Är personen i fråga en känd filmmakare kan tankarna resultera i en halvbiografisk resa i det förgångna, som vi sett hos Fellinis “8 1/2”, Allens “Stardust Memories”, Cuaróns “Roma”, och så vidare.

 

När turen kommer till Alejandro Iñárritu blir det en både självrannsakande och experimentell filmupplevelse, tänkvärd men aningen spretig eftersom så många olika beståndsdelar klämts in. Det tycks som om Iñárritu är förberedd på att filmen nog inte kommer tilltala alla, då han låter sitt alter ego bekänna att “jag går runt och söker godkännande från människor som avskyr mig”. Ok.

 

“Bardo” är ett surrealistiskt drama om journalisten och dokumentärfilmaren Silverio (Daniel Giménez Cacho) när han ska tillbaka till Mexiko för att ta emot ett prestigefyllt pris. Silverio bor annars (liksom Iñárritu själv) i Kalifornien tillsammans med sin fru Lucia (Griselda Siciliani) och deras två barn Camila (Ximena Lamadrid) och Lorenzo (Íker Sánchez Solano). Silverio känner sig som de flesta immigranter/emigranter tudelad och hemlös - även om han själv kritiserar Mexico tolererar han inte att en “gringo” attackerar hemlandet utan att försvara det intensivt.

 

Manuset är skrivet tillsammans med Nicolás Giacobone, som Iñárritu tidigare samarbetat med för “Biutiful” och “Birdman” inte så lång tid efter Trumps nedsättande beskrivningar av Mexikanska immigranter. Filmen tacklar mycket riktigt många politiska aspekter av förhållandet mellan USA och Mexiko, men även moderlandets egna identitet och relationen till de inhemska indianerna. Silverio kallades exempelvis “svartis” som barn, ett nedsättande smeknamn som kom från att han såg mörk ut och liknade dem mer än de spanska conquistadorerna.

 

Men Silverio är, poängterar sonen, en “första klassens immigrant” till USA. Därför vet han inte vad han pratar om vad gäller den stora massan som tvingas fly från nöd och fattigdom. Senare i filmen visas de övriga, de namnlösa, de desperata, som i en strid ström flödar över gränsen med Silverio och hans kamerateam i släptåg (som för övrigt filmats med hjälp av 700 statister och 200 bilar, helt utan CDI-teknik). I Silverios dokumentärfilm som visas inför en champagnesmuttande elit, beskriver en fängslad knarkkung hur liberalerna älskar att försvara de fattiga immigranterna - “tills vi dyker upp”!

 

Filmen är inte så lite politisk, men den spretar åt olika håll, betar av än det ena (sorg och skuld), än det andra (vårt arv, våra idéer, vad som finns kvar efter vår död), stora och tunga ämnen i lager på lager, ibland humoristiskt, ibland drömskt, ibland intellektuellt och allt däremellan, vilken gör filmupplevelsen svårgripbar. Dock inte tråkig, eftersom Iñárritu besitter samma intensiva berättarkraft som förr och lyckas göra de två timmarna och 39 minuterna till en fängslande, om än stundtals något förvirrande filmupplevelse.

 

För filmen lutar sig även tillbaka på en latinamerikansk berättartradition, där exempelvis de döda ofta finns kvar bland de levande. Lägg till detta filmens surrealistiska ton, och dess växlingar mellan fantasi och verklighet, dröm och vakenhet, dåtid och nutid, vilket gör att den upplevs bäst om man släpper kontrollen och bara åker med. Fundera kan man göra efteråt för “Bardo” är en filmanalytikers dröm! Här är några scener som ger en uppfattning om vad man har att vänta.

 

Inledningen - en skugga av någon som springer i öknen och tar ett gigantiskt hopp upp i luften. Vi hör personen andas, vi ser hur skuggan flyger, sedan landar igen och tar sats inför nästa hopp. En dröm? I nästa scen halvslumrar Silverio i en sjukhusstol medan Lucia föder barn, men sonen Mateo vill inte komma ut. Det nyfödda spädbarnet vill inte leva i den här världen, så läkaren trycker tillbaka honom in mellan Lucias ben igen. Den absurda scenen med efterföljande sekvens skulle kunna vara någonting ur Lars von Triers “Riket”, men senare i filmen förstår vi att det är parets sätt att hantera sorgen av ett barn som inte överlevt.

 

Iñárritus berömda kameraåkningar - dansscenen på festen där Silviero ska ta emot sitt pris! Bland 1000 dansande statister följer kameran hur han sicksackar sig fram på dansgolvet till familjen, vännerna och släktingarna som är på plats för att fira honom. Det skålas, skrattas och dansas i en utdragen sekvens, gjord i en enda tagning.

 

Visuell briljans - en drömlik scen på tomma gator i Mexiko City som för tankarna till en korsning av verk från Bergman, Hopper och Dali. Endast ackompanjerad av skuggor, förändras staden under Salvieros promenad, och får ett färgglatt, brusande folkliv, som snart övergår i ödesmättad “Twilight Zone”-tystnad då människorna faller ner som döda kroppar. Salviero kliver över kropparna fram till en trappstegspyramid täckt av halvnakna, döda indianer och conquistadoren Hernán Cortés själv på toppen, för att diskutera filosofiska djupsinnigheter tills kameran bryts…

 

Titelns “Bardo” är ett tibetanskt ord som hänvisar till det buddhistiska konceptet om ett flytande övergångstillstånd mellan död och återfödelse. Är hela filmen Silvieros dröm ur ett komaliknande tillstånd måhända? Eller bara den utlovade “en osann berättelse om en handfull sanningar”? Din gissning är lika god som min, men även om målet är oklart bjuder filmen på en tänkvärd resa.