Basic Instinct - Iskallt begär 1992

Författaren och psykologen Catherine Tramell blir misstänkt för att med en ishacka under en älskog ha huggit ihjäl sin pojkvän. Mordet utreds bland annat av den rätt slitne men numera nynyktre polisen Nick Curran. Han tvivlar inte en sekund på Catherines skuld, men känner sig extremt attraherad av henne. Liken radas på varandra samtidigt som han finner sig desto djupare insnärjd i en mycket osund relation.

Intrigen är uppbyggd som en traditionell pusseldeckare och bitarna som läggs bildar också successivt ett relativt logiskt mönster. Alla svängar kanske inte är helt trovärdiga och stundvis känns polisen mer än nådigt inkompetent. Men bortsett från småskavanker i manuset är filmen väldigt spännande och hela vägen laddad med riktigt otäck stämning. Det senaste mycket tack vare de fantastiskt kusliga tonerna skapade av Jerry Goldsmith.

Sharon Stone fick sitt stora genombrott som Catherine Tramell. Rollen innebar många sexscener och mycket hud och hennes är onekligen fin, men mest minnesvärd är hon trots allt i de övriga scenerna som hon totalt dominerar. Hon är iskall, manipulerande fast samtidigt så övertygande vad gäller karaktärens oskuld att man som publik ända till slutet svajar fram och tillbaka i ovisshet om vem som egentligen är mördaren. Och så ska en rafflande thriller fungera. Michael Douglas är bra som polis och även om han kanske inte är mitt ultimata val som förste älskare gör han den spänningssökande och lite lätt ruffige detektiven Nick övertygande.

Stilmässigt faller thrillern otvivelaktigt i film noir-facket. Det är en hård och på många sätt dyster värld vi får ta del av. Det både sups och knarkas och sexet är allt annat än ömt. Vi har dessutom den klassiska femme fatalen i Stones skepnad, livsfarlig men ack så fängslande och ljuset sipprar flera gånger genom strategiskt upphängda persienner. Det är ett snyggt och effektiv foto signerat Jan De Bont och regissören Paul Verhoeven dirigerar verkligen allt och alla helt rätt.

Filmen blev både hyllad och utskälld när den kom för drygt 20 år sedan. Den sades bland annat vara homofobisk, pornografisk och kvinnofientlig. Och visst, karaktärerna är på flesta håll ganska platt och ensidigt skildrade, kvinnor som män. De fyller dock sin funktion i berättelsen även om den inte är den mest nyanserade remsan celluloid i filmhistorien. Och än sen? Filmen har aldrig gjort anspråk på att vara ett debattinlägg eller något annat än en underhållande och hyfsat het spänningsrulle, vilket den lyckas synnerligen väl med.

Och jag måste säga att även om jag kanske inte är riktigt lika odelat positiv idag som när jag såg den första, andra och tredje gången, så lyckas den fortfarande engagera och roa mig något enormt, från början och hela vägen till (det ifrågasatta) slutet.