Basic Instinct 2 2006

”Basic Instinct” är enligt mig en av 90-talets bästa thrillers. Allt från foto och musik till dialog är noga genomtänkt, och bidrar till att hålla spänningen uppe ända till sista bildrutan. Att den innehöll flera vågade sexscener gjorde knappast biopubliken mindre intresserad, och succén var given.

Fjorton år har förflutit sedan Catherine Tramell lekte lekar med San Francisco-polisen allt medan folk runtomkring henne föll offer för en ishacka. Numera bor Catherine i London, men hon försörjer sig fortfarande på att skriva tantsnuskromaner med inslag av våld och mord, och fördriver dagarna med att jaga ständigt nya kickar. ”Risk addiction”, som hennes psykoanalytiker beskriver det, när hon i början av filmen kraschar sin lyxbil i floden Themsen och står misstänkt för ett nytt mord. Catherine njuter av att utmana ödet och på det sättet känna att hon lever.

Catherine går fri när det enda vittnesmålet ogiltigförklaras, men hon tvingas att fortsätta träffa dr. Michael Glass för en utvärdering. Dr. Glass’ egna mörka bagrund - en patient som han sju år tidigare friskförklarat tog senare livet av sin gravida flickvän – gör att han har extra många vaksamma ögon på sig denna gång, för att inte låta en till psykopat komma undan. Men liksom alla andra män som korsar Catherines väg, faller Michael för den blonda skönheten, och låter sig luras och manipuleras av hennes små psykologiska hjärnspel. Och ju fler lik som dyker upp i hans omgivning, desto mer galen blir han på att inte veta vad som är sant eller inte om Catherine (vore det inte bara så enkelt att kolla upp hennes förflutna, och på det viset lägga ihop ett plus ett? Jag trodde det var en standardprocedur av polisen när det gällde mordmisstänkta...).

Sharon Stone må åldras med värdighet, och diskussioner om huruvida botox är hemligheten eller ej tänker jag inte ge mig in i, men när letandet efter huvudrollsinnehavarens eventuella rynkor är det enda intressanta med en film, anar jag att något är fel.

Kanske skulle man gett upp uppföljarplanerna ju längre åren gick, när manus gång på gång fick skrivas om eller skådespelare efter skådespelare tackade nej. Först och främst undrar jag vem som efter fjorton år överhuvudtaget är sugen på en tvåa? De flesta lär inte ha originalet färskt i minnet, för att inte nämna att folk kanske ändrar sin filmsmak med tiden. Det hade nog inte ens hjälpt om denna film var i samma klass som originalet, den kommer ändå sisådär tio år för sent.

Men nu är inte det det enda bekymret med ”Basic Instinct 2”. Där Catherine en gång i tiden var en sexig femme fatale, som lyckades fånga sympati även när hon från att vara charmig växlade till kall och beräknande, är hon nu endast vulgär och inte särskilt trevlig. Och hur snyggt London än må vara som inspelningsplats (skickligt har man undvikit stadens alla kända byggnadsverk, och istället hittat en hel del snygga skyskrapor jag inte ens visste fanns), kan ingen stel, skabbig britt någonsin mäta sig med Michael Douglas snut från ettan. Karaktärerna är tråkiga och skådespelarna saknar personkemi, därmed finns det absolut inget för att hålla intresset uppe.

Även uppföljaren försöker sälja på sex och nakenhet, men efter att den amerikanska censuren varit framme med sin största sax finns det i ärlighetens namn inte mycket kvar att hurra för. Den första filmen hade sina heta och laddade scener, som säkert gav gifta par världen över tips på ett och annat nytt att testa i sänghalmen. Att se en kvinna på 48 skamlöst lufta muttan vid jacuzzin, eller ett gäng pundares gang-bang i ett horhus är snarare smaklöst, om inte på gränsen till pinsamt. Och till min besvikelse dyker ishackan upp enbart när det ska hackas is...

Allt det som gjorde ettan till en klassiker nästan i Hitchcocks anda, är som bortblåst här. Kvar finns bara en blek kopia, en film som skulle passa bättre som tv-thriller om den nu tvunget måste göras...