Bäst före 2013

Det handlar om tre vänner någonstans i senare halvan av livet. Tråkiga Bosse (Brännström) är nypensionerad och har precis blivit lämnad av frun, Lennart (Bergqvist) är en gift charmör som fixar guldkant i tillvaron genom att vara medlem på mötesplatsen.se och hypokondriske Anders (Ragnerstam) som är sjukpensionär med en övertygad idé om nytt epokgörande TV-program. Tillsammans spelar de varje vecka på travet, och när de vinner en nätt liten summa åker de på Finlandskryssning, där de bland annat träffar på Bosses ungdomskärlek Anna och hennes 84 åriga mamma Märta. Gammal kärlek rostar aldrig heter det och konsekvenserna av det sätter den något nyare vänskapen på prov.

Karaktärerna presenteras för oss tidigt och mycket omsorgsfullt och ganska snabbt tycker jag om dem allihop. Till och med bocken Lennart får i Kjell Bergqvists händer ett djup och även när han påfrestande tjatigt ber de unga kvinnorna på båten gissa hans ålder, övertygad om att han ser annat ut än sina 60 år, finner man honom visserligen pinsam men också väldigt mänsklig.

Det finns många tillfällen till skratt och jag brister ut i några högljudda salvor, ofta orsakade av Ragnerstams bittre snåljåp Anders med förkärlek för sköna toner och gameshows, samtidigt som det blir nästan tårdrypande rörande emellanåt. Brännströms Bosse är en väldigt tråkig, men snäll snubbe som kanske ändå inte är så trist trots allt. För hur många av oss lever egentligen våra liv fullt ut och gör det vi en gång ville och pratade så brett om?

Det mesta som sker i filmen kommer dock som ett brev med fungerande post och överraskar föga. Vi får den obligatoriska prostata-problematiken, skilsmässan och förtidspensionens ekonomiska bekymmer levererade på ett fat, fast sammantaget blir bristen på nytänk inget större problem tack vare den fantastiska ensemblen som ju redan på pappret lovar gott. Det är helt klart de tre männens film, alla briljerar de i sina roller och samspelet dem emellan är klockrent, men också birollerna spelas väldigt väl och Ewa Fröling lyser i sin naturlighet som Anna, liksom också Meta Velander som hennes mamma Märta.

Jag tycker om när man vågar låta pinsamma tystnader tala och scener ta sin tid. Här är det både pinsamt och aldrig bråttom och vi får i lugn och ro bekanta oss med personerna, deras liv och bekymmer, även om det i slutändan på sina håll skrapas lite väl tunt på vissa ytor. Fast det är roligt, vemodigt och igenkännande, och inte minst kommer filmen med två viktiga budskap som vi alla med behållning kan stoppa i bakfickan. Det ena är att det aldrig är försent att börja leva och det andra; att finlandsfärja och kryssning, hur kul det än låter i planeringsstadiet, sällan blir en lyckad tripp. Oavsett om man är 20 eller 60 plus.