Batkid Begins 2015

"Batkid Begins" är dokumentären som visar förberedelserna, reaktionerna efter, samt själva dagen då Miles tillsammans med en större Batman-kopia (stuntskådisen E.J.) fick leka hjältar, rädda kvinnor i nöd och ta fast skurkar. 

Filmen börjar med att beskriva hur Miles blev sjuk bara 1,5 år gammal – återberättad i passande serietidningsformat med tillhörande dramatiska ”ljudeffekter” skrivna i fet stil över hela sidan. Amerikanska stiftelsen Make-A-Wish godkänner hans önskan om att ”få vara Batman”, och planerandet av hans speciella dag är snart i full sving. Man hoppas att c:a 200 frivilliga ska ställa upp och hylla 5-åringens framfart längs gatorna, men när frågan om volontärer läggs ut på Facebook händer något. Miles drömdag väcker något hos tusentals människor som säger sig vilja deltaga, och snart får nyhetsredaktioner landet runt, och även utomlands, upp ögonen för händelsen. 

Frågor till polischefen och borgmästaren om de kan deltaga besvaras jakande, motorcykelpoliser jobbar gratis övertid för att hjälpa till att hålla ordning, San Franciscos operahus syr kostymer natten igenom för att bli klara i tid och när dagen väl anländer stängs stora delar av staden av för trafik. 1,7 miljarder människor världen över följer dramat online. 

Fenomenet är ett faktum och som filmpublik är det rörande och överrumplande att se den flod av personer som ställer upp för att göra livet roligare för ett sjukt barn. Den som ibland tvivlar på det goda hos mänskligheten har något oerhört hjärtevärmande att se fram emot i den här dokumentären. 

Det är sentimentalt – javisst. Redan i de allra första scenerna känner man hur de går loss på alla strängar som finns. Normalt gör sådant känslomanipulerande mig irriterad – likt de illamående-framkallande scener då folk applåderar till  kärleksförklaringar på allmän plats – men eftersom det här är en dokumentär baserad på sanningen så kan man ju inte annat än acceptera att verkligheten ibland bjuder på sådana här ögonblick. 

Det borde annars vara enkelt att helhjärtat älska en film där en cancersjuk pojke får sin dröm uppfylld. Men det är inte utan problem. Den största frågan är om 5-årige Miles alls vill ha sådan här uppmärksamhet. Dagen är ju till för att honom, men trots att det kan tyckas att uppslutningen är något positivt är ju frågan om inte han föredragit något lite stillsammare.

Till de förmildrande dragen hör att filmmakarna – i alla fall delvis – tar upp detta under filmens gång. Efter lunch när Batkid redan räddat en kvinna och tagit fast en bov säger Miles att han nu har fått nog och är trött. De inblandade säger att de självklart avbryter resten av dagen om Miles verkligen vill, men man märker att de tycker det skulle vara snöpligt mot de horder som rest till San Francisco och efter lite lätt övertalande vill Miles fortsätta. 

Andra frågor man ställer sig är om detta mediauppbåd, inklusive skapandet av en dokumentär, på något sätt utnyttjar en cancerpatient som inte är gammal nog att förstå vad som händer, samt hur mycket nytta detta gör för alla andra sjuka barn som förstås även de förtjänar att få sina drömmar uppfyllda och sina sjukhusräkningar betalda. Man klarar sig ur detta genom att visa att förtjänsten från "Batkid Begins" går till välgörenhet, och att den uppmärksamhet som Batkid fått har gjort att en mycket större skara än innan känner till Make-A-Wish och vill vara med och donera. 

Jag tycker att det mer än väl ursäktar dokumentärens existensberättigande. Den kan faktiskt göra något gott för alla de barn vars sjukdom inte skapade twitter-storm. Med den vetskapen är det fritt fram att istället fokusera på vad det innebär att Miles skapade sådan uppslutning, och vilken skillnad sociala medier kan göra i sådana här fall. "Batkid Begins" är inte en film man lämnar bakom sig när eftertexterna rullar, utan ämnena den behandlar ger upphov till reflektion, diskussion och även handling. Det ihop med att folk är villiga att gå man ur huse för att fröjda en liten sjuk pojke, gör att det känns som om det fortfarande finns hopp i världen. En film som får oss att känna så är verkligen värd att se.