Batman 1989

Storyn är lite av en blandning av det som vi på senare år sett i "Batman Begins" och "The Dark Knight". Filmen hanterar delvis mordet på Bruce Waynes (Michael Keaton) föräldrar och de motiv som ligger bakom hans beslut att bli den mörka riddaren, men också hur han balanserar på den sköra moraliska linan mellan hjälte och skurk när han överväger att ta andra människors liv. Den som får honom att balansera på den här linan är Jokern (Jack Nicholson), precis som i "The Dark Knight". Burton skildrar också Waynes relation med fotojournalisten Vicki Vale (Kim Basinger) och hur komplext det blir att ha något äkta med någon som lever som två separata personer.

Denna tematik tycker jag att Burton och hans gäng behandlar riktigt bra och i stimmet av all serietidningsaction finns det väl gestaltade karaktärer att bry sig om. Mycket av detta kan tillskrivas alla de namn som vi hittar i rollistan. Keaton är efter Christian Bale tveklöst den bästa skådespelaren som har axlat den kolsvarta manteln och varför denna man inte får fler huvudroller nu för tiden är för mig ett stort mysterium. Många förknippar honom säkert med hans komiska chops, men här är det mörker, död och tragedi vi ser i ögonen. Basinger har aldrig varit vackrare än hon var här och trots att hon inte gör någon "L.A. Konfidentiellt"-prestation så passar hon mycket bra i Vales skor.

Sen kommer vi till skurken, som den mästerliga Jack Nicholson spelar. Likt Batman själv så balanserar Nicholson också på en väldigt skör lina, dock inte den mellan hjälte och skurk utan den mellan briljans och överspel. Den skitighet som fanns hos Heath Ledgers Joker finns inte riktigt här, utan hela karaktären känns väldigt Tim Burton. Det röda, gröna och vita sminket är perfekt applicerat och Jokerns clown-aspekter dras fram ofta och tydligt. För det mesta fungerar det i det universum som Burton har konstruerat men några få gånger blir det för mycket även här. I scenen där Jokern mördar sin förra chef har vi ett exempel där känslan av fars och slapstick blir för stark och övergår i ren löjlighet. Visst, det här var förmodligen helt Burtons intention, men för mig fungerar det inte.

Detta stör dock inte helhetsintrycket på avgörande sätt, utan det är mest petitesser som man kommer över fem minuter efter det att man har stört sig på dem. Som en helhet är "Batman" en fantastisk film som bjuder på det mesta. I vanlig ordning har Burton lyckats fenomenalt med det visuella och man vill inte lämna Gothams rökiga bakgator i första taget. De praktiska effekterna är något daterade, men för det mesta håller de faktiskt häpnadsväckande bra kvalitet. Intressant nog börjar praktiska effekter för mig kännas fräscha och snygga i vår totalt CGI-dominerade filmvärld, särskilt när de är så pass välgjorda som här. Den respektingivande dräkten höll redan 1989 och suit up-scenerna är lika exalterande som i resten av filmerna.

Nu när Christopher Nolan har återuppväckt karaktären i sin mer skitiga, realistiska och jordnära trilogi är det ganska naturligt att det är hans namn som oftast kommer upp i diskussionerna om Batmans filmiska liv. Vi får dock aldrig glömma vart han föddes på riktigt i biosalongerna, vilken film som banade klar väg för Nolan och ja, tyvärr även notoriskt ojämna Joel Schumacher. Nu ska det bli intressant att se var karaktären kommer att tas i framtiden, vem som tar över efter Nolan. Vem det än blir och hur resultatet än ser ut vet vi var allt tog sin början. Tack för all glädje, magi och spänning, Tim Burton.