Beasts of No Nation 2015

I ett icke namngivet land i Afrika får vi följa den unga pojken Agu som lever i en traditionell by som på olika sätt drabbats av nationens interna strider. Militärjuntor, mordiska rebeller och fredsstyrkor har försatt landet i ett total kaos där ingen går säker. Så inte heller Agu och hans familj som en dag blir attackerad av en utav juntorna. Efter att ha fått se både sin pappa och storebror skjutas till döds flyr Agu ut i djungeln – helt utlämnad i ett brinnande inbördeskrig. I sin flykt hittas han av en guerillabataljon ledd av den ståndaktige ”Commandant” (Idris Elba) som tar honom under sina vingar.

I sin lilla armé av barnsoldater färdas den rebelliske ledaren genom djungler, åkrar och byar och röjer allt i sin väg med hatet mot styrkorna som försatt landet i kaos som drivkraft. Agu hamnar i sitt sköra tillstånd mitt i ett helvete där den enda form av auktoritet är djävulen själv. I sin nya grupp av vilsna själar formas han från oskyldigt barn som bara någon dag tidigare lekte med vännerna i byn till en hänsynslös mördarmaskin med lika mycket brinnande hat som självplågande osäkerhet i sig.

Elba är enorm i sin roll som den skräckinjagande men samtidigt karismatiske rebelledaren och har en naturlig pondus som är extrem nödvändig för den här typen av karaktär. Men allra mest fascinerad blir man av Abraham Attah – den unga pojken som får det tunga uppdraget att skildra barnet som blir soldat och kastas mellan rädsla, hat, ilska och total depression. Attah – som gör sin första filmroll någonsin – är så skrämmande bra att det fullständigt skär i hjärtat när man ser honom reagera mot och utsättas för krigets hemskheter.

För hemskheter viks det inte undan från. Just när man tror att filmen blivit så brutal och anskrämlig den kan bli trappar Fukunaga upp det ett steg värre – men det känns aldrig överdrivet i situationen. ”Beasts of No Nation” sliter en sönder och samman emotionellt så att det enda som är kvar är ett tomt skal av ens forna kropp. Det låter kanske som en fruktansvärd upplevelse – och stundtals är det så – men det är precis det här som filmmediet skall åstadkomma. Att totalt fånga en och frambringa känslor som kanske aldrig skulle kunna upplevas annars. Netflix har totalt fattat detta och låter definitivt Fukanaga få fullständig frihet i att skildra mörkret som ett krig för med sig.

För en krigsfilm är verkligen vad man kan kalla detta. De hårda livsprov som Agu utsetts för går att finna i de flesta krigsskildringar – och här behandlas de lika estetiskt vackert som tematiskt fasansfullt. Fukunagas egna foto ihop med musiken av Dan Romer (som även var med och skrev den fantastiska musiken till en annan ”Beasts”, nämligen den ”of the Southern Wild”) sätter tonen för en enastående filmisk upplevelse.

Och en må vara i ett lyriskt tillstånd efter att ha sugits upp av Fukanagas omvälvande film – men det här är en krigsskildring som är uppe och nosar på samma nivå som Francis Ford Coppolas klassiker ”Apocalypse Now”. Ett modernt mästerverk som bådar otroligt gott för Netflix framtida produktioner.