Beaufort 2008

En vidsträckt horisont under bar himmel. På en bergsplåta i Libanons karga naturlandskap står resterna av slottet Beaufort – en plats som soldater stoiskt vaktat sedan 1100-talet. Under århundradenas lopp har männen som vaktat den strategiskt viktiga platsen tillhört olika nationaliteter – allt från korsfarare till araber - och bevakat de styrandes motstridiga intressen. Mellan 1982 och 2000 var det den israeliska armén som ockuperade platsen som en strategisk nyckelpunkt i kriget mot palestinierna. Det är slutet av den tiden som ”Beaufort” handlar om.

Det är lätt att inse varför Israels pacifistiska krigsfilm fick en Oscarsnominering för bästa utländska film räkning under årets gala. En nedtonad, stram film av en auteur som kretsar kring det mest basala och dramatiska i vår existens – överlevnad och död.

Krigsfilm från USA har vant oss vid bombastiska excesser, intensiva skottstrider och otroliga hjältemod. I Josef Cedars film om verkligheten i skyttegravarna lyser de alla med sin frånvaro. Minimalismen härkar oinskränkt över den färglösa nejden – här finns en värld helt utan kvinnor, frihet och få anledningar att le. Den som ser till att de dagliga rutinerna kring fästningen fungerar är den unge befälhavaren Liraz, en ung man som finner stor stolthet i att vara soldat men känner hur lojaliteten i hans kompani börjar gå upp i rök efter att en minröjare sprängs i bitar under ett misslyckat desarmeringsförsök.

Samtidigt vädrar den attackerande Hizbollah möjligheten till taktisk pr-seger sedan den israeliska regeringen tillkännagett sina planer på att dra undan styrkorna från området. Orsakar man förluster hos israelerna innan tillbakatåget kommer det se ut som om fienden flyr fältet. De sista dagarna på Beaufort drar så ihop sig till ett helvete med stigande antal dödsoffer – något som hade kunnat utnyttjas lite mer.

Visst är det hedervärt med den tydliga viljan att hålla sig till realism och finlir med många närbilder på de unga soldaternas spända ansikten med ögon blanka av fruktan. Men den potentiella spänningen drunknar i filmens längd och händelselöshet – såväl sövande som meditativ på samma gång. Tanken föresvävar mig sällan men en tv-serie, med större möjlighet att lära känna varje enskild grabb innan han sprängs i bitar hade varit ett bättre alternativ.

En halvtimme av filmens bortdomnade innehåll kan nu lugnt kapats av likt en kallbrandsinflammerad lem. Förlusten skulle innebära en ren vinst för dramaturgin. Mindre anemiskt är det dämpade soundtracket, långt från krigsfilmernas vanliga pukor och ståt om hjältemod i motljus. Här ackompanjeras soldaternas rädsla istället av sugande ambientmusik som effektivt underbygger den dövande paralysen som drabbar soldaterna när bomben faller.

En symbios med fler scener i stil inledningssekvensens halvparanoida flört med rymdskeppskorridorerna i ”Alien” skulle kunnat bli fruktbar. Visst träffar regissörens tydliga hugskott mot den avtalsträffande maktens arrogans och distanserade hållning till dödsrisker sitt mål – men perspektivet lyfter på gott och ont aldrig från gräsrotsnivå, ett militärpraktikans här och nu som i kombination med filmens brist på effekter och strider knappast lär locka fler än fåtalet samvetsömma humanister till biograferna.

”Beaufort” är franska för vackert slott. Men det är en skönhet som i soldaternas ögon ersätts av skräck, leda, isolering och meningslöshet. Som desillusionerade yrkesmän anar de att deras ståndaktiga värn på intet sätt är så maningsfullt de har fått inpräntat. Som skrämda spolingar fick de under några helvetiska veckor se att den vidsträcka himlen är en plats där regnet består missiler. En nederbörd av död och meningslöshet.