Beautiful Boy 2018

Det måste vara en hjärtekrossande känsla att förlora en familjemedlem. Inte i en olycka eller dödsfall, men till ett missbruk. Att långsamt se någon tyna bort och bli onåbar, och känna att ingenting man gör kommer duga eller hjälpa.

Steve Carell spelar David Sheff, journalist och författare med ett fint hem och en lycklig familj. Äldste sonen Nick har växt upp som pappas ögonsten, därför kommer det som ett hugg i hjärtat när Nick faller allt djupare in i ett djävulskt drogmissbruk. Den hjälplöse fadern bestämmer sig för att läsa på allt han kan om crystal meth - "lär känna din fiende" - medan sonen går in och ut ur rehab, bara för att gång på gång falla tillbaka.

Filmen upplyser på ett väldigt bra sätt om hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Jag får en stor förståelse för svårigheterna och hjälplösheten. En kvinna på ett NA-möte berättar en stark historia som mycket väl kan vara hämtad från verkligheten. Hennes unga dotter har just dött av en överdos, och hon säger ”Jag borde sörja. Men jag har sörjt i flera månader nu. Vi förlorade henne för länge sen.” Bland lyssnarna sitter David, vars son ännu lever, men frågan är hur länge till?

Trots starka teman känner jag mig distanserad från huvudpersonerna, trots att skådespelarna gör sitt bästa. Jag kan undra ibland om jag är känslokall, eller om filmskapare helt enkelt förlitar sig på att en "stark" och "viktig" berättelse automatiskt kommer beröra tittaren. "Beautiful Boy" är absolut inte en dålig film. Men med händelserna som den skildrar, särskilt när de är baserade på riktiga människor och deras upplevelser, hade man förväntat sig en mer gripande och emotionell upplevelse i biosalongen.

Det kan bero på alla onödiga tidshopp i filmen. Nick går på rehab. Nick är klar med rehab. Nick börjar på college. Nick tar plötsligt examen. Filmen dyker ner i liknande nyckelhändelser i familjen Sheffs liv, och deras gemensamma kamp mot sonens missbruk, med det olyckliga resultatet att vi aldrig hinner landa i en känsla eller se efterspelet av en emotionell scen.

Flera tillbakablickar blir det också till åren då grabben är yngre. För att en liten och storögd pojke får mer sympatipoäng? Jag förstår tanken, man vill visa hur Nick växte upp till en person som pappa David inte längre känner igen, och han frågar sig själv ofta - när gick det hela snett? Vad kunde han ha gjort annorlunda? Men stora tidshopp och alla flashbacks tar mig ur historien.

Dessutom är det synd och skam varje gång kameran lämnar Timothée Chalamet, som är fullkomligt lysande och ger allt i en komplex roll. Stjärnskottet som slog igenom med "Call Me By Your Name" gör en Oscarsvärdig insats, och filmens kanske största misstag är att inte visa mer av honom.

Far och son Sheff skrev en varsin biografi om sitt beroende/medberoende. Men det är pappans historia med Steve Carell i centrum som får mest utrymme. Carell är som bekant bra i dramatiska roller och David Sheff har en stark historia att berätta. En historia som berör och som bör ses och höras. Man önskar bara att filmen kunde gå lite mer på djupet och visa mer värme och känslor. Då hade den träffat rakt i hjärtat.