Beck - Den tunna isen 2018

Så länge varade den pensionen. Med en ny tjänst och löneökning lyckades polishuset lura tillbaka den utnötte Martin Beck för några nya fall. Detsamma gäller för Peter Haber, som numera bär den fancy titeln ”exekutiv producent” och förmodligen fått en trevlig check - hur länge klarar han av att härda ut i sin paradroll, är det riktiga mysteriet!

I ”Beck - Den tunna isen” ska det handla om mordet på en ishockeytränare som skakar om en Stockholmsförort. Den unge mannen tränade flyktingpojkar, en aktivitet som inte alla såg positivt på. Men vem ville se honom död, och varför? Kan det vara den arga pappan (Tobias Zilliacus) som han hamnade i bråk med? Eller den unge flyktingen Majid som uppenbarligen tyngs av något?

Upplägget kan vi numera. Förhör avverkas, ledtrådar följs upp, vittnen frågas ut och listan på misstänkta växer. Det kan säkert kännas som en ganska trött procedur vid det här laget (36 filmer!), men jag som aldrig haft en hjärna för ”whodunnits” blir ändå överraskad vid slutscenerna.

Men det är snarare i allt runtomkring som ”Beck - Den tunna isen” fångar intresse. I granskningen av hatet och misstron mot flyktingar, den nya rasismen som sveper över Sverige och får vanliga svenskar att bränna ner asylboenden, tar Katarina Ewers manus pulsen på samtiden. Det är också första gången, mig veterligen, som en svensk mainstream-film visar upp en historia inifrån ett flyktinghem. Att flera av ungdomarna i filmen själva är nyanlända, bidrar till en fin verklighetstrogen känsla.

Bland de grymma unga skådespelarna utmärker sig Saro Zandi och Martin Schaub, som vi förhoppningsvis får se mer av i framtiden. Och känner ni igen Lukas Holgersson från ”LasseMaja” och ”Pojken med guldbyxorna” i en biroll?

Martin Beck är numera sektionschef, vilket innebär att han filmen igenom suckar över högar med papper, för att hitta en gruppchef. Att han har Steinar Hovland mitt framför sig är inget som undgått publiken, men frågan är om norrmannen är sugen på jobbet? Han verkar trivas utmärkt med att rota runt på brottsplatser, och vagga in misstänkta i falsk trygghet med kakor i förhörsrummet.

Oskar (Måns Nathanaelson) och Anna (Jenny Bodén) har en minst sagt awkward dejt. Grannen (Ingvar Hirdwall) kämpar med sitt nya inbrottslarm på det bästa Grannen-vis. Vi anar också sprickor i Steinars äktenskap. De här stunderna vid sidan av polisarbetet kan kännas som utfyllnad vid en första anblick, men blir till några av filmens bästa scener.

Något nytt har hänt i årets Beck-filmer. Kanske otippat, men klart positivt. Redan i förra recensionen (”Beck - Ditt eget blod”) noterade jag hur det kändes som den väloljad maskin, där både det tajta polisgänget och varje minsta biroll övertygar. Ungdomar pratat som ungdomar gör! Kvinnor faller i gråt helt trovärdigt! Det är inte ofta man får säga det om svenska filmer. Jag vet inte vad regissören Mårten Klingberg har för tricks med sig på inspelningen, för så här smidigt flöt det sällan på i tidigare Beck-filmer. Vad det än är, så fungerar det.

Tyvärr lider den här Beck-filmen också av samma problem som många gånger tidigare. Med en välvilja att skildra gott och hederligt polisarbete, missar man chansen att bygga spänning och dramatik. Visst ligger det mycket research bakom, men med facit i hand är svenskt polisarbete inte något adrenalinpumpande avsnitt av ”Homeland”. Det hela kan upplevas som lite lätt-och-lagom-mesigt för en kräsen deckarpublik son kräver kalla kårar. Det hjälper om man gillar karaktärerna, och ett stort plus att storyn i övrigt känns aktuell och angelägen, för filmen har i övrigt inte mycket till gnista.