Beck - Dödsfällan 2022

Det har de senaste åren blivit svensk jultradition att bänka sig framför en ny "Beck"-film på juldagen. Vi har nu nått fram till film nummer 47 i ordningen i serien. Folk må spy galla på serien och kräva dess nedläggning, men när den lockar ett så här massivt följe av publik så här länge så gör den mer rätt än fel som produktion.

 

Styrkan i filmen är Peter Arrhenius manus. Trots att det är gjort efter standardformat i sättet det bygger upp händelseförloppet så är det tätt med stabil balans mellan drama och spänning. Kriminalintrig och privatlivsskildring är båda engagerande och vävs ihop på ett lyckat sätt. Ledtrådarna i utredningen avslöjas med exakt precision. Mystiken hålls vid liv. Det är klurig deckargåta, skildring av metodiskt polisarbete och karaktärsdrivet drama samtidigt. Sorgen hos anhöriga får ta plats och göra starkt intryck. Just i den här filmen så finns även en extra dimension trauma när Martin Becks barnbarn Vilhelm (Valter Skarsgård) får en svår start på sin praktik som polis.

 

En influencer mördas och Vilhelm blir den som hittar kroppen. Alex (Jennie Silfverhjelm) blir hans främsta stöd i den emotionella krisen. Utredningsgruppen börjar gräva i fallet, vilket kräver försiktighet då såväl offret som andra nyckelpersoner i utredningen är tonåringar. I privatintrigen försöker Oskar (Måns Nathanaelson) hjälpa Jenny (Anna Asp) och orsakar komplikationer i hennes förhållande.

 

Den som är orolig att karaktären Martin Beck bara ska vara med i periferin och synas i ett par scener i ett genomgångsrum kan andas ut. Precis som i förra säsongen så får Peter Haber tillräckligt med utrymme i filmen för att det ska vara rättfärdigat att serien har hans karaktärs efternamn som titel. Med en ny generation Beck i form av Vilhelm i fokus så är framtiden för titeln säkrad.

 

Skarsgård gör en väldigt bra insats. Han ger känslorna kraft, men porträtterar även karaktärens mentala styrka på ett bra sätt. Det känns väldigt uppenbart att det är meningen att vi ska förstå att han fått sin morfars personlighet i arv och budskapet går fram. Till det läggs ett rättspatos som inte hålls tillbaka av regler kring vad makthierarkin säger man får göra och han är därmed morfar upp i dagen. Filmen gör ingen för stor sak av släktbandet mellan de båda karaktärerna, vilket passar då Vilhelm själv inte vill betona det.

 

Övriga skådespelare levererar trovärdigt spel. Nu för tiden har aktörerna manus som är lika mycket drama som thriller att jobba med. Varje liten biroll behöver en bra skådespelare. Där det förr i serien krävdes väldigt lite för att spela en anhörig till ett mordoffer så krävs det nu förmåga att porträttera rå och hjärtskärande sorg så att den träffar hårt. De återkommande aktörerna verkar trivas väldigt bra med den mer realistiska tonen.

 

En karaktär som man gjort underverk med är den folkkära "Grannen". Han är nu "Valdemar" med familjen Beck och processen att göra honom till ett naturligt inslag istället för ett folkligt skämt är fulländad. Det här förtjänar Ingvar Hirdwall i rollen för han är verkligen bra i den. Det är ett modigt beslut att beröva publiken de lättköpta skratten kring "stänkare" när den knappt kommit över att Gunvald Larsson inte längre är med, men jag tycker det känns helt rätt.

 

Som vanligt så tas viktiga ämnen upp. Det är inte tung analys, men den är tankeväckande. Den här gången återvänder vi till bekant mark när ungas utsatthet i samhället belyses. Med Vilhelms unga blick på problemet och de äldres i utredningsgruppen som två perspektiv så blir effekten ännu mer nyanserad. Temat med maktmissbruk återkommer och det innebär ett inhopp av alltid fantastiska Jonas Karlsson. Han levererar återigen stort som slemmiga polischefen Klas Fredén. I en intressant scen exponeras på ett subtilt sätt ledarattityderna hos Martin som den dåvarande chefen för gruppen och Alex som den nuvarande.

 

Regissören Niklas Ohlson ser till att manuset får liv och håller drivet uppe hela tiden utan att man tappar bort den genuina känslan i dramat. Det är snyggt iscensatt, men inte överpolerat. I en anmärkningsvärd scen visas Vilhelms chock och ett brottsoffers anhörigs sorg på varsin sida av ett fönster. Bara ett gråt hörs, men den matchar båda. Det är kompetent filmskapande.

 

Visst kunde filmen kunde gå mer på djupet i dramat och storyn känns välbekant i strukturen. Ändå underhåller det här hela vägen. Det är en lovande start på säsongen och det ska bli intressant att fortsätta följa Vilhelms karaktärsutveckling.