Beck - Quid Pro Quo 2023

Uttrycket "Quid pro quo" betyder "tjänster och gentjänster". När en ägare till en loppmarknad hittas död och utredningsgruppen ledd av Alex Beijer (Jennie Silfverhielm) tar tag i fallet så lägger sig Säpo i och de jobbar exakt som titeln antyder. Problemet är att de tar mer information än de ger och läget blir alltmer ansträngt mellan de båda instanserna. Speciellt den temperamentsfulle Josef (Martin Wallström) hamnar i klinch med en hemlighetsfull agent. Den här filmen går på för "Beck" klassisk mark då det inte är första gången som en utredning är svår på grund av att information skyddas av "rikets säkerhet".

 

Dramat styr den här filmen mer än thrillern och det är när den kopplar på det läget som serien är som bäst. Anna Asp får chansen att visa framfötterna och bjuder på storspel av en kaliber som vi aldrig har sett från henne tidigare i rollen. Det är hennes karaktär Jenny som är mest i centrum den här gången. Detsamma gäller Wallström vars som vanligt fantastiska skådespelarprestation ger plågsam intensitet till thrillerbiten. Han tar här fram även för Josef sällan skådad aggression. Kristofer Hivju är ett trevligt återseende i rollen som Steinar och en bra motvikt till det hårda. Jonas Karlsson fortsätter briljera som den sliskiga chefen Klas Fredén.

 

Manuset skrivet av Dennis Magnusson lyckas trycka in mycket handling och komplicerade intriger på kort speltid utan att det känns det minsta stressat i berättardrivet. Pontus Klänge har visat tidigare i serien med all önskvärd tydlighet att han är en vass regissör. Han ger den här filmen en bitvis brutalt realistisk ton som tränger sig på. Samtidigt offrar han inte det visuellt snygga som vi vant oss vid att hitta när han regisserar. Jag ser gärna fler manus av Magnusson regisserade av Klänge.

 

Den första halvtimmen känns trevande, men sedan kopplar atmosfär och intrig greppet rejält. Den sista kvarten är omskakande och bjuder på en av de bästa finalerna i hela "Beck"-serien. Den ofta förekommande känslan av att filmernas avslutningar inte är kraftfulla nog och ibland till och med känns tillgjorda är som bortblåst här. Återigen bugar jag mig för Magnussons skarpa penna.

 

Det är tydligt vart serien strävar nu. Man vill ställa karaktärerna i moraliska dilemman och testa deras psykiska gränser. Här är tonen stenhård på den punkten. Material med det målet har fått ersätta det våldsdrivna och lekfullt publikfriande som präglade de tidigare filmerna. Ett exempel på den förändringen är att Ingvar Hirdvall som grannen här får en så kort scen att man snabbt glömmer att han var med.

 

Aldrig tidigare har frustrationen byggts upp till den här nivån i utredningsgruppen. Det går att ta på de blottlagda nerverna under planeringsmötena i konferensrummet och förhören har inte varit såhär tuffa sedan Gunvalds tid. Mörkret drar in tittaren när desperationen tar över mer och mer. Avslutningen ger mersmak på samma råhet och utlovar ett fantastiskt kapitel nästa gång.

 

Det här är "Beck" som inte traskar i trygga fotspår. Det är farligt, moraliskt smutsigt och taggigt. "Quid pro quo" känns seriös och inte som fanservice. Det är det som de nyare "Beck"-filmerna gör överlägset bättre än de tidigare. Det har de min respekt för. Snälla snabba på och ge mig film nummer 49 nu.