Beck - Invasionen 2015
Synopsis
En död man hittas nergrävd utanför Stockholm. Beck-gruppen tror att mannen kan vara offer för en konflikt inom en islamistisk terrorgrupp. Spåren leder mot ett företag vilket verkar erbjuda svart arbetskraft åt Stockholms mindre nogräknade byggföretag.
Info
Originaltitel
Beck - Invasionen (Beck 29)
DVD-premiär
18 maj 2015
Digitalpremiär
21 mars 2015
Språk
Svenska, Engelska, Ryska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
15 år
Längd
Senaste om filmen
Ett tidigt aprilskämt?
Men för helvete nu, Beck! Ska det vara så svårt att göra en vettig svensk deckare? Ett mordfall som sticker ut, en rafflande polisjakt och en oväntad upplösning - begär jag för mycket?
Ett nedgrävt lik i skogen. Kort därefter, en ihjälhuggen festfixare. Två offer med utländsk bakgrund, misstankarna täcker allt från planerade terrordåd till pengatvätt. Och hos en skum byggföretagschef (Simon Norrthon) börjar det bli svettigt när Martin Beck knackar på.
Det tar ungefär femton minuter innan jag totalt tappat intresset för den här Beckfilmen.
På den korta tiden har man hunnit snacka ihjäl hela handlingen så att jag knappt kan eller vill hänga med i polisarbetet kring fallet. Säpo kopplas in, Olle Sarri spelar befälet som naturligtvis inte lirar ihop med Beck och de andra. Han och Jonas Karlsson kanske tror att de är med i en komedi där deras inkompetenta snutar ska vara någon slags humor. I en annan del av staden gömmer sig en rädd städerska och hennes kille, mordvittnet, som inte har någon att lita på. En gång i tiden fanns det en uttalad tanke om att "Beck" skulle spegla aktuella samhällsproblem. Här snuddar man lite vid hur vardagen för papperslösa flyktingar i Sverige kan se ut. Men som varje parallell handling i den här filmen är det gjort utan någon riktig glöd. Skådespelarna finns där, de säger sina repliker, en del gör säkert sitt allra bästa men ingenting lämnar avtryck.
Det gör dock inte mycket. I slutet av filmen, efter 90 minuters snack och lite verkstad, kommer mordfallets lösning lite i förbifarten sådär mitt i en dialog. Med en axelryckning, som om filmskaparna medgav att de aldrig själva brydde sig.
Är det här ett tidigt aprilskämt? Någon slags försök att se hur jävla trött och trist film man kan göra, och ändå få in sina tittare?
"Beck" har ju annars en oslagbar status i de svenska hemmen. Visst, inte många skulle erkänna sig som fans, men ändå sitter där över en miljon bänkade varje gång Fyran sänder en söndagsrepris. Mysfarbror Martin har hållit gatorna säkra sedan 1997, känns tryggt. Gunvald är onekligen en av de mest älskade filmkaraktärer vi har, med en del repliker lika kända som "Sällskapsresans". Hur kan det vara möjligt att kasta bort så mycket potential?
2015 års upplaga av Beckfilmerna har präglats av den största lazy ass attitude jag sett. (Och då har jag ändå utsatt mig för ett Adam Sandler-filmmaraton rätt nyligen.) Här finns ingen antydan till minsta spänning. Glöm nytänkande. Det saknas karaktärer att bry sig om, och knappt ens Peter Haber eller Mikael Persbrandt verkar tycka det är kul längre. Även om de är stabila i sina roller, det enda man alltid kan lita på i "Beck".
Samtidigt sitter teamets nykomlingar Anna Asp och Elmira Arikan fortfarande, efter tre långfilmer, och väntar på att få någonting vettigt att göra med sina rollfigurer. Något mer än att få filmen att passera Bechdel-testet, alltså. Då har man också ägnat runt en halvtimmes speltid åt att Oskar (Måns Nathanaelson) är nervös blivande farsa. Varför hans trista samboliv har fått så mycket utrymme i årets Beckfilmer är den största deckargåtan av dem alla.
| 20 mars 2015 21:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Jag har alltid kallat mig själv för Beck-fantast och har sett alla svenska filmatiseringar (med Haber, Ekman och Lindstedt) fler gånger än jag kan räkna. Jag älskar dem!
Dessutom har två av Sveriges bästa manliga skådespelare, Rolf Lassgård och Mikael Persbrandt, gestaltat den hårdkokta Gunvald Larsson som blivit en ikon både i bokens och filmens värld. Den senare av dem är dock den som faller mig mest i smaken; ingen kan svära och jävlas med busar på samma sätt som Micke P.
När nyheten att det skulle komma åtta nya Beck-filmer nådde mig blev jag lika glad som ett barn på julafton. Jag skrev upp datumen i kalendern och räknade ner dagarna till premiärvisningen på C-More. Man kan minst sagt säga att jag hade höga förväntningar, det här skulle bli så jäkla bra!
Men ack, ack, ack va besviken jag blev.
Regin, manuset, skådespeleriet är en enda sörja. Det går emot min heder som svensk filmnörd att säga att skådespelare som Mikael Persbrandt och Peter Haber gör dåliga rollprestationer, därför säger jag inte det, utan beklagar mig istället över de övriga, nyare tillskotten, i ensemblen, som tuggar fram replikerna som om de läste innantill. Jag vill dock poängtera att Rebecka Hemse lyckas hålla huvudet över vattenytan med sin roll som Inger men tyvärr börjar har Ingvar Hirdwall börjat sjunka...
Det är dags att sluta nu. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men sanningen är att det är dags att låta historierna om Martin Beck och hans poliskollegor gå i graven. För när det blir dåligt, när det inte längre är en fröjd att titta utan bara blir pinsamt och krystat, då är det inte Beck längre. För de "riktiga" Beck-filmerna är fantastiska.
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu