Beck - Rum 302 2015
Synopsis
En ung kvinna hittas mördad på ett hotell i Stockholm. Spåren leder mot Stureplan och dess nattliv. Samtidigt återfinns en stulen lyxbil i Alby vilket leder till oroligheter. Martin Beck och Gunvald Larsson har fått en ny rotelchef som vill se snabba resultat. Samtidigt försöker Martin vänja sig vid att hans dotter Inger träffar en polis.
Info
Originaltitel
Beck - Rum 302 (Beck 27)
DVD-premiär
16 mars 2015
Digitalpremiär
1 januari 2015
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
15 år
Längd
Samma procedur som alla år
Början är lovande. Åtminstone sett till den nya, snygga vinjetten. Beck anno 2015 andas stämningsfull thrillerserie som hade platsat på HBO. Sen går det bara stadigt utför. När Peter Haber och Mikael Persbrandt tar på sina snutbrickor för 27:e gånget känns de mer än någonsin "too old for this shit".
I rum 302 på ett Stureplanshotell hittas en död tonårstjej. Spår efter hård festnatt och möjligen våldtäkt. Kreditkortet leder kommissarie Beck till en överklassvilla där den rika maken (Niklas Hjulström) sitter på hemligheter. De vanliga misstänkta radas upp: sonen, exet, Alby-grabbarna som ska ha rånat honom kvällen innan.
Det är ett ovanligt svagt "veckans fall" som den senaste säsongen inleder med. Slentrianmässigt sätter sig Beck och Gunvald i förhörsrummet för 75 procent av filmen, medan resten viks åt att presentera nya karaktärer och relationer på polishuset.
Överraskningarna är få, och nästa steg alltid lite för enkelt att förutse. Det är naturligtvis en besvikelse för alla som väntat i fyra år på nya Beck-fall. Jag känner iallafall att det måste till något mer, det bör ju finnas en anledning till att väcka nytt liv i en karaktär som fick ett godkänt farväl med två hyfsade biofilmer 2010. Visst, vi kan glömma att få se helikoptrar krascha på Odenplan igen ("Mannen på taket" förblir den vassaste av Beckfilmer, långt före Habers tid), men man vill ändå minnas några av de tidigare fallen som relativt spännande och angelägna. "Beck - Rum 302" är en medioker deckare där varken fallet eller upplösningen engagerar.
Regissör Mårten Klingberg säger sig vara mer intresserad av relationer (ja, för det är vad folk vill se i en Beckfilm - relationer?), men även på det planet är det i stort sett händelselöst. Becks nu tonåriga barnbarn skymtar förbi, och Gunvald har fått en systerdotter i Molly Nutley ("Änglagård 3"). Flera nya karaktärer presenteras, poliskollegor har tillkommit (Jonas Karlsson som ny polischef har definitivt något fuffens för sig), men deras historier får inte chansen att utvecklas. I någon slags iver att introducera alla på en gång hinner man knappt lära känna någon.
Mer blir det i senare filmer, får vi hoppas, ändå bör ju varje "Beck" kunna stå på egna ben. "Beck" hamnar någonstans i en gråzon mellan fristående filmer och TV-serie, med konsekvensen att det varken blir helt fristående filmer, eller följetong som bygger på cliffhangers. Varken hackat eller malet, och aldrig har det nog varit tydligare än här. Man kastar upp många bollar i luften och lämnar publiken med flera lösa trådar.
Mest sörjer jag sidospåret med en polisinsats i Stockholmsförorten, som slutar i kravaller och brinnande bilar. Just när det börjar bränna till, byter filmen spår helt. Man hoppas på en spännande politisk vinkel, något dagsaktuellt som hämtat från löpen, istället knallar Beck och Gunvald tillbaks till förhörsrummet för att tjafsa med en bratkilles advokat, och dödar därmed alla förhoppningar om spänning eller action.
Mikael Persbrandts Gunvald skiner till med sina små vassa pikar och sarkastiska kommentarer, även om 50-åringen själv säger sig vara för gammal för de tuffare tagen Gunvald en gång var känd för.
Peter Habers Beck är ändå alltid Beck. Haber får inte mycket att spela med här, men det behöver han inte heller. Bäst är hans få scener utanför arbetslivet. När han besöker dottern, snicksnackar med grannen på balkongen, eller bara i tysthet begrundar sitt ensamma liv. Han är inte den första filmsnuten och säkert inte den sista att ha ett icke befintligt familjeliv, men det är något extra sorgset över just Becks ensamhet. Han är trots allt en del av våra liv, vare sig vi vill det eller inte, sedan slutet av 90-talet. Man vill bara ge honom en kram och bjuda på en stänkare.
I övrigt finns det inte mycket i "Beck - Rum 302" som motiverar till varför den här filmen behövs. Man kunde hoppats på en gnutta ny energi eller en fräsch infallsvinkel, nu när Martin Beck fått vila upp sig i några år. Istället känns alla hopplöst oinspirerade, som om de kom in för ännu en arbetsdag på Försäkringskassan.
| 1 januari 2015 00:01 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Den bästa av dom 4 nya filmerna, storyn är bra även brister finns, och långa dialoger finns det även som känns lite som utfyllnad
(spoilers...)
Peter Haber och Mikael Persbrandt levererar sina roller helt ok, sen är det många nya ansikten som känns en aningen platta och oförståeliga.
Den nya polis chefen till exempel (Jonas Karlsson) förstår man ska vara något av en satir på den hurtiga, trendiga svensken som älskar sallad, cyklar överallt och
som sitter med telefonen mest under viktiga möten. Men det blir inte så mycket mer än så - man förstår inte riktigt vad han har där att göra. Kanske är han någon slags
hemlig spion och det är därför vi ska lägga märke till hans otroligt tråkiga telefonsamtal?
Det som jag däremot tyckte var positivt var att Oskar får en större, mer mogen roll än tidigare - samtidigt som han fortfarande ses som ynglingen på jobbet.
Men i all ärlighetens namn så hade jag väntat mig något annat utifrån filmens synopsis -
" Samtidigt försöker Martin vänja sig vid att hans dotter Inger träffar en polis. "
Som det slutade senast Beck gick på tv (ca 500 f.K) så hade Gunvald och Inger nästan något på gång. Skrotades den idén totalt? Hade gett en twist på den här
episoden om man fått en hint att detta var fortfarande på g, så att säga.
Beck lever vidare efter de senaste två mer lyckade biofilmerna. Efter 4 års uppehåll ska man nu åter inta alla tv-soffor igen.
Dock måste man ha väldigt låga krav och mest vilja slötitta på ännu ett mord i mängden. Det är helt enkelt som att se en gammal tv-serie som man vet på ett ungefär hur det ska sluta.
Persbrandt och Haber gör sin grej och det blir aldrig varken spännande eller tråkigt.
Se den:.....om du inte fått nog av de 26 tidigare filmerna av precis samma sak.
Undvik den:....och se en enda bra Beckfilm istället. Bo Widerbergs "Mannen på Taket" från 1976.