Beck - Sjukhusmorden 2015

Efter 30 filmer i Beckserien verkar ingen längre tycka att det här är så kul. Lustigt nog, eller kanske väntat, är det veteranerna Haber och Persbrandt som fortfarande håller intresset vid liv. Med nöd och näppe.

Den här gången bjuds det på ett sjukhusmysterium där en brokig skara läkare, sköterskor och släktingar alla misstänker varandra när en äldre cancerpatient trillar av pinn. Var det vanvård? Mord? Hämnd? Dödshjälp? Eller dog tanten av gamla hederliga "naturliga orsaker"? (Nä, inte skulle väl svaret vara så urbota dumt.)

2015 års upplaga av Beck-deckare, fyra till antalet, har fått dras med en rätt extrem brist på dramatik och spänning. Som om manusförfattarna tävlar för att bräcka varann med allt mer intetsägande konflikter och mordfall, där inte en enda vettig tittare bryr sig om upplösningen. Den flimrande lampan i en sjukhuskorridor är den enda ledtråden som tyder på att någon i produktionen faktiskt sett en eller två thrillers i sitt liv. Något annat intressant har de inte fått med sig. Istället är det på tok för mycket snack om kakbak och debatter över espressomaskiner. Ännu en slätstruken mysdeckare om i stort sett ingenting, för den som mot förmodan hoppats på annat.

Ändå hör filmen till det bättre skiktet bland årets Beckfilmer. Med tanke på att de legat någonstans mellan "knappt sevärd" och "absolut plåga", säger det kanske inte mycket. Men det är ju Gunvald Larsson och Martin Beck som får oss att återvända gång på gång. För även om karaktärsutvecklingen går plågsamt långsamt, glimtar det till ibland när det händer något lite oväntat i deras liv.

Peter Haber får några fina tillfällen till att fördjupa sin sorgsne kommissarie. Här behövs inga förklarande repliker eller övertydliga scener för att förmedla hans ensamhet och dilemma. När han inte är upptagen av jobb, vad finns då kvar? Ingvar Hirdwall som grannen får hela tre scener (!!!) och frestar med en partykryssning med kåta damer. Men Martin är inte på humör. I labbet står fagra Gunilla och skär i lik, slutligen lyckas hon lura med Martin på en dejt. Det dröjde bara fyra hela filmer (låt oss inte glömma att kollegan Oskar under samma tid hunnit bli både sambo och småbarnspappa). Man blir ändå lite varm i själen för minsta lilla äventyr i Martin Becks privatliv. Även om det bara handlar om en lunch med obducenten.

Hårdingen Gunvald har i de senaste filmerna tonat ner attityden lite. På gott och ont. Nu tvingas han kapitulera för det ultimata ålderstecknet och skaffa sig läsglasögon. I slutet av filmen delar Beck och Gunvald en lång, ordlös scen på en parkbänk. Kanske behövde de bara fylla ut speltiden. Jag vill gärna tro att de reflekterar över sina liv, yrken, och ödets ironi. Scenen är väldigt otypiskt för "Beck", och ganska fin ändå. Kunde ha varit en passande final för hela serien.

Men, så lätt slipper vi inte undan. Fyra nya Beckfilmer spelas in för premiär 2016, och om någon här i produktionen har någon vett och sans kvar så blir det de sista. Mikael Persbrandt har redan tagit sitt förnuft tillfånga och meddelat sitt avhopp. I "Beck - Sjukhusmorden" finns dock inget som tyder på att Gunvald ska lämna Beck-gruppen, så vi lär nog återse honom åtminstone en sista gång. 

Sen finns det i ärlighetens namn ingen anledning till att göra ännu fler filmer. För, som någon sa, vad blir Beck utan Gunvald? Wallander. 

Och nog fan har vi sett mer än tillräckligt av den gubben också.