Bee Season 2005

När familjen Naumanns yngsta dotter Eliza visar sig vara ett underbarn på rättstavning, får den mestadels självupptagne fadern upp ögonen för henne kanske för första gången, och satsar järnet på att coacha henne till att bli USA-mästare. Men ”Bee Season” är inte en film om rättstavning, det är heller långt ifrån en solskenshistoria där den lilla dottern övervinner alla odds och blir världsbäst och älskad av alla då hon plockar hem den tunga pokalen i slutet.

Sakta men säkert rullas två parallella historier fram, och det går upp för oss vad filmen egentligen handlar om. Mamma Miriam (Juliette Binoche) yrar runt på stan om kvällarna på jakt efter hus att bryta in sig i där hon stjäl smycken, medan sonen Aarons (Max Minghellas) identitetsproblem - han tror att han är från Indien - leder honom rakt in i armarna på förföriska Chali (Kate Bosworth), som får honom att gå med i Hare Krishna. Medan pappa Saul (Richard Gere) med en nästan sjukligt religiös övertygelse försöker tuta i sitt nya favoritbarn att ord och bokstäver är vägen till Guds öron, försummas resten av familjen mer än vanligt.

För att vara en independentfilm är ”Bee Season” en ovanligt välgjord och vacker sådan. Allt från den jättelika bokstaven A som transporteras över stan med helikopter i början av filmen, till scenen där Saul upptäcker fruns hemliga gömställe för stulen bling-bling, bidrar till att skapa en närmast poetisk känsla som genomsyrar hela filmen. Dataeffekterna som visar hur Eliza ”ser” olika ords rätta stavning inne i huvudet förstärker också känslan snarare än motarbetar den, vilket är en bedrift då CGI sällan har något vettigt att göra i en dramafilm.  

Men filmens poetiska stil passar inte dess innehåll och jag tror ett enklare bildspråk samt mindre högtidlig dialog skulle skapa en betydligt mer jordnära, och engagerande, film. Det långsamma tempot och den stämningsfulla musiken som påminner om den i ”Timmarna” är som lugnet före stormen – man kan ana att något hemskt är på väg att hända. Historien försöker framstå som mer avancerad än vad den är, och jag vet inte om amerikaner jämställer smått oskyldiga sekter eller kleptomani med riktigt skamliga familjehemligheter som tungt drogmissbruk eller kannibalism skulle ha varit, men jag upplevde det hela som ett stort antiklimax. Nu har jag sett betydligt sämre barnskådespelare än Flora Cross (ett fynd guld värt i en bransch som domineras av talanglösa wannabe-barn och Dakota Fanning), men inte ens hon kan uttala en del av sin karaktärs übersmarta repliker så de låter trovärdiga.

Scott McGehee och David Siegel ska ha cred för att ha skapat en film som är väldigt behaglig att titta på, och som dessutom blir ett dubbelt nöje för dem som gillar att känna sig smarta och diskutera dolda budskap, spirituella kopplingar, och de inte alltid självklara val som karaktärerna i filmen gör. ”Bee Season” serverar inte alla svaren på ett silverfat, men samtidigt blir trovärdigheten lidande. Varför sonen överhuvudtaget började intressera sig för hinduismen, eller hustrun fortfarande efter så många år är så starkt påverkad av en barndomstragedi, får vi aldrig den minsta ledtråd till. Och varför får vi aldrig veta om Eliza överhuvudtaget tycker det är kul med rättstavningstävlingar?