Beerfest 2006

Komedigruppen Broken Lizard nådde kultstatus med sin “Super Troopers” år 2001, som följdes av en megaflopp till slasherhomage, “Club Dread”, några år senare. Tur var det, för i jämförelse med den sistnämnda framstår ”Beerfest” inte så illa längre. Om tyska dialekter eller rapande inte roar dig, är det förmodligen inte en film för dig. Annars är det förmodligen enda filmen i år där du får se en man tillfredsställa en groda med sina bara händer…

När deras bayerske farfar dör, får bröderna Todd och Jan Wolfhouse av farmor uppdraget att åka till Tyskland, för att sprida ut hans aska under den pågående Oktoberfesten - det är tradition. Det visar sig att den berömda ölfestivalen är till för veklingar och turister. På en hemlig plats någonstans i München pågår Beerfest, där internationella lag tävlar mot varann i dryckesspel från helvetet. Jan och Todd möter här von Wolfhausens, sina bittra tyska kusiner slash obesegrade Beerfest-mästare, och lär känna den mindre trevliga sanningen om sitt ursprung.

Förnedrade av tyskarna på Beerfesten åker de tillbaks till Amerika, och svär på att hämnas. De samlar ihop sina vänner som inte gärna tackar nej till öl – prostituerade Barry, tjocke Landfill och judiske Charlie – för att öva inför nästa Beerfest där de, som Team USA, tänker utmana sina släktingar och återfå familjehedern.  

Ett år av hård träning, många liter alkohol, rapar och snusk följer. ”Beerfest” känns som en idé påhittad av en bunt collegestudenter, inne på sin tolfte bira långt in på natten. Att det inte finns en enda tjej här som inte är kåt eller slampig, säger väl det mesta om filmens målgrupp.

Långt ifrån alla skämt går hem, men ändå finns det tillfällen för gapskratt – horskämten om gamla farmor är, tro det eller ej, en komisk höjdpunkt. Här finns även sköna cameos av Donald Sutherland och Willie Nelson samt en smart nick mot Prochnows “Das Boot” från 1981, även om kopplingen lär passera obemärkt för många i målgruppen. Broken Lizard-gänget känsla för mer vågade och intelligenta skämt märks emellanåt, men alltför ofta förlitar de sig på simpel, lättsåld äckelhumor som möjligen var rolig när man gick på lågstadiet.

Regissören (och medspelaren) Jay Chandrasekhar har inte ens vett att hålla ner filmen till en vettig längd. Närmare två timmar av mer eller mindre omogna skämt är på tok för mycket, särskilt med tanke på att det är en film som, om det nu ska vara nödvändigt, åtminstone bör ses på fyllan.

Så, en nykter varning: Det här är inte en film för alla, men den har i stort sett allt du kan vänta dig av en film med titeln “Beerfest”… Den är fånig och siktar under bältet, men vem har påstått något annat? Ett tips är att hitta på egna dryckesspel att spela till “Beerfest”. Kanske en shot för varje spark mot skrevet, en klunk öl varje gång någon joddlar eller en skål för varje omotiverad boob flash. Låt bara spriten flöda fritt så kommer skratten strax efter.