Beetlejuice Beetlejuice 2024

Med dagens ständiga återvinning av gamla filmklassiker var det bara en tidsfråga innan vi skulle få en fortsättning på Tim Burtons klassiska skräckkomedi ”Beetlejuice”. Det har trots allt varit på tapeten redan sedan tidigt 1990-tal och medan projektet gått igenom oräkneliga faser så har även Burtons karriär varit en rejäl berg-och-dalbana.

 

Det är därför en härlig återkomst till gamla goda tider när regissören återuppväcker den komiskt demoniska titelkaraktären och andra rollfigurer i den här direkta uppföljaren. Inte nog med att Michael Keaton återvänder som ”människo-exorcisten” vars namn man inte bör ropa tre gånger utan originalets Winona Ryder och Catherine O’Hara är också tillbaka som hjältinnan Lydia Deetz respektive styvmamman Delia.

 

Lydia är denna gång, 36 år efter första filmen, värdinna för TV-showen "Ghost House with Lydia Deetz” där hon får använda sig av sin förmåga att kommunicera med spöken. Hennes pappas plötsliga död tar dock henne, Delia och avståndstagande tonårsdottern Astrid (Jenna Ortega) tillbaka till småstaden Winter River för en begravning. Snart uppenbarar sig dock den fruktade Betelgeuse (Keaton) och andra figurer från andra sidan.

 

Det är ett kul, fartfyllt äventyr som gör originalet rättvisa och lär tillfredsställa fansen. Burton verkar äntligen ha lite roligt igen och är tillbaka i god form efter några ojämna titlar i bagaget. Att man satsat på mestadels praktiska specialeffekter och låtit skådespelarna få släppa loss med sina färgstarka karaktärer är de två främsta fördelarna som gör att filmen fungerar.

 

Främst är Keaton minst lika underhållande som tidigare och att man undvikit någon slags karaktärsutveckling eller modern uppdatering är i detta fall ett stort plus. Han är precis så politiskt inkorrekt, skruvad och vidrig som han bör vara och Keaton flirtar effektivt med både kameran och publiken.

 

Ryder är pålitligt charmig och O’Hara - vars rollfigur nu är en framgångsrik, pretentiös konstnär - gör en saftig kombination av originalkaraktären och Moira Rose från ”Schitt’s Creek”. Ortega fortsätter att imponera som gotisk hjältinna och i biroller skäms vi bort med Justin Theroux som Lydias sliskiga pojkvän/TV-producent, Monica Bellucci som Betelgeuses hämndlystna ex-fru, Willem Dafoe som avliden B-filmsskådis och numera spökpolis samt Burton-favoriten Danny DeVito i en kort men kul cameo.

 

Liksom i föregångaren bjuder Burton dessutom på massvis av kul detaljer i form av fyndiga effekter. Du bör ha ögonen med dig för att hitta alla roliga varianter på avlidna människor som rör sig i korridorerna på andra sidan - folk som brunnit upp, ätits av pirayor, kvävts av varmkorv med bröd, etc. Man lyckas även inkludera pappa Charles på kreativa sätt, då man av förklarliga anledningar (pedofilskandal) uteslutit skådespelaren Jeffrey Jones.

 

Kanske blir det lite för mycket av det goda då mycket ska klämmas in i en relativt kort (105 minuter) film med någon skurk och sidointrig för mycket. Theroux irriterande karaktär får kanske lite för mycket utrymme medan den alltid magnifika Bellucci lite för lite. Finalen känns också aningen hastig med lite väl snabba lösningar innan ridån går ner med en bisarr men roande slutkläm, där man lite oväntat refererar till kultfilmen ”Det lever”.

 

Det är dock fint att man skiftat fokuset till mamma-och-dotter-relationen mellan Lydia och Astrid, som lyfts lite extra av kemin mellan Ryder och Ortega. Det är skådespelarna som får bära den mer dramatiska delen av filmen då det ibland blir tydligt att Burton är mer en regissör av spektakel än drama. Då hjälper det att han har en så begåvad, självgående ensemble som gör att vi köper fånigheterna med hull och hår.

 

Det går egentligen inte att klaga när Burton redan i förtexterna med den karaktäristiska logotypen, Danny Elfmans ikoniska musik och en hisnande kameraåkning genom Winter River påminner oss om att han förstår vad som gjorde filmen från 1988 så älskad. Att han dessutom slänger in en svartvit hyllning till Mario Bavas klassiker ”Djävulsmasken” (1960) - på italienska (!) - är grädde på moset för oss Burton-fans som uppskattar när han nördar ner sig i B-skräckens historia.

 

Som en uppföljare är ”Beetlejuice Beetlejuice” en värdig återkomst till en av 1980-talets definierande kultfilmer som inte minst ger de sevärda originalskådespelarna tacksamt spelrum. Som en skräckkomedi är det fartfylld underhållning som bjuder på flera suveräna praktiska effekter. Tack Tim, välkommen tillbaka.