Before I Go To Sleep 2014

Christine Lucas (Nicole Kidman) vaknar upp varje dag utan att riktigt veta var eller vem hon egentligen är. Till följd av en olycka för nästan 20 år sedan lider hon av en hjärnskada där minnet suddas ut efter varje dag. Allting hon har upplevt och lärt sig under en dag är som bortblåst dagen efter, och så har det varit i flera år. Hon vaknar upp bredvid en man hon inte känner, i ett hus hon aldrig sett förut. Mannen säger sig vara hennes man sedan många år tillbaka – Ben (Colin Firth) – och han försöker göra livet så enkelt som möjligt för henne när hon vaknar upp i chock. 

Med hjälp av neurologen Dr. Nasch (Mark Strong) pågår även fortlöpande terapisessioner för att lösa Christines problem, men när hon börjar spela in sig själv i hemlighet för att minnas saker till nästföljande dag börjar hon inse att hon kanske inte har fått veta hela sanningen. 

Rowan Joffe, som regidebuterade för några år sedan med den undersedda Graham Greene-adaptionen ”Brighton Rock”, tar sig här återigen an ett tidigare publicerat verk som inspiration. S.J. Watsons roman med samma namn blev en bästsäljare 2011 och blev med det också ett självklart offer för filmadaption. Utan att ha vetskap om det litterära verket ifråga känns detta dock som en berättelse som träder fram bättre i det skrivna ordet, då flertalet litterära grepp nog ter sig bättre i skildrandet av denna historia.

Som film bryter den inga regler som psykologisk thriller utan håller sig ständigt inom ramarna. Visserligen går det att porträttera en spännande historia och fortfarande hålla sig inom ramverket, men Joffe bjuder på en oerhört generisk framställning som skapar noll spänning i berättelsen. Som vanligt med psykologiska thrillers kastas vi runt med tvistar och sidospår för att, liksom huvudkaraktären, hamna i ett moraliskt virrvarr och aldrig riktigt veta vad som är sanningen. Tills den såklart till slut kommer och vi blir chockade av hur det egentligen var. Vändningarna skapar såklart dramatisk effekt i stunden men när ridån väl dras upp i ”Before I Go to Sleep” blir de logiska luckor stora som kratrar.

Nicole Kidman är stabil, men får sällan spelrum att vara mer än ett skrämt får i en bur. Colin Firth kliver lyckligtvis ur sin comfort zone under filmens gång, men tycks vara måttligt engagerad i det han gör. Samma gäller för Mark Strong, som rundar av filmens centrala skådespelartrio. En trio som utan tvekan är det bästa med filmen. 

Det största problemet med ”Before I Go to Sleep” är dock att den är så menlös. Den är så konventionell och mallad – och så ospännande – att man tappar intresset helt. En oerhört tröttsam filmatisering, vars utformning förblir ett mysterium. Det är bara att hoppas att man vaknar upp imorgon och helt har glömt att man har sett den.