Behandlingen 2009

- Jag är en tråkig människa. Det är ett objektivt konstaterande, säger huvudpersonen Roy till sin fru Ylva i sängen innan släckdags. Han är rätt nöjd och tycker det visar på styrka att ha kommit till den insikten, att han är tråkig. Hans fru kan bara hålla med och verkar lida över att ha fått en övre medelålders, tråkig man om halsen. Roy har säkert varit roligare, men nu går han hemma, sjukskriven för en ond rygg. Det händer inte mycket på dagarna, dessutom fuskar han med sjukgymnastiken, vilket bara förlänger det onda och bidrar till tristessen.

Det här är upptakten till vad som först ter sig som ren diskbänksrealism om ett förhållande som gått i stå och där det mest intressanta är om kycklingen är saftig eller ej med det nya receptet. Efterhand skiftar dock "Behandlingen" karaktär till att bli en riktigt obehaglig psykologisk thriller. När Ylva berättar om sin vardag för dottern på ett fik, råkar en bordsgranne höra vad de säger. Han kommer fram till Ylva och presenterar sig som Carl, en alternativ terapeut, som skulle kunna hjälpa henne i deras speciella situation. Ylva söker upp Carl igen för att få veta mer om metoderna, men han är hemlighetsfull. Ändå nappar hon på erbjudandet. Roy är förstås avig till behandlingen och tycker att ett läger inte är något för vuxna människor. Med hot om skilsmässa packar han ändå ihop sin väska och åker iväg.

"Behandlingen" är en av filmerna som producerats i det så kallade Rookiefilm-projektet, där ett antal långfilmsdebutanter fått möjlighet att göra långfilm med en begränsad budget. Johan Jonasson som tidigare har gjort en del egensinniga kortfilmer har använt varenda krona till det yttersta. Han har arbetat efter filosofin att det vi inte ser eller vet så mycket om, oftast är läskigare än något som kommer fram i ljuset. Precis som Steven Spielberg gjorde med sin haj i "Hajen", där kameravinklar och musik gjorde fisken läskigare än om den visats tydligt i bild. När Roy kommer till behandlingslägret, långt ute på den öde västkusten, vet varken han eller vi vad som ska hända. Att han dessutom är enda eleven tillsammans med den mystiske Carl känns också märkligt. Märkligt är också bara förnamnet på de övningar som Carl drar igång. När Roy och vi överhör fragment av Carls nattliga telefonsamtal och när vi får följa Ylvas efterforskningar om honom på hemmaplan (hon börjar också ana oråd) förstår vi att detta är en instabil människa.

Med väldigt enkla medel skapar Jonasson en stilren film och bygger upp en hotfull miljö där vi tillsammans med vår huvudperson är fångna. Kameran är handhållen och registrerar ofta spelet på avstånd, vilket ibland symboliserar att någon i smyg tittar på någon annan, ibland inte. Den leken med bildspråket bidar till osäkerheten kring hela situationen. Samtidigt utnyttjar han ljudspåret väl, tillsammans med den stämningsskapande musiken. Ovanpå detta kommer inte minst det utmärkta spelet från Björn Andersson som Roy och Emil Johnsen som den labile Carl. Vi kan bara applådera denna debut och hoppas på fler filmer signerade Jonasson.