Being Julia 2004

Det är mycket irriterande när man ser ett ting (kan vara allt från en människa till ett föremål) och känner igen det men inte kan komma på varifrån. Under större delen av visningen av ”Being Julia”, tyckte jag att den påminde starkt om en teaterpjäs, trots att den, enligt researchen som jag gjort tidigare under dagen, baseras på en prosatext och inte på något drama. Det var med stor lättnad som jag till slut fann svaret, filmen fick mig att tänka på ”Closer” (som i sin tur bygger på en teaterpjäs, därav denna, om något långsökta, koppling). För även om perspektivet är något förskjutet, från ”Closers” fyra huvudpersoner till ”Being Julias”, i princip, enda, påminner de båda filmerna, till strukturen, om varandra.

Julia Lambert (Annette Bening) är en firad skådespelerska, tillsammans med sin äkta make Michael Gosselyn (Jeremy Irons) driver hon en teater i London, där hon givetvis står för spelandet och han för det administrativa. Men trots att deras verksamhet är en stor framgång, känner hon ingen lycka utan snarare utmattning och leda. När Julia är som mest upptagen av sin självömkan, dyker Tom Fennel (Shaun Evans), en ung amerikan som en stor beundrade av Julia, upp. Trots att han, enligt uppgift, bara är något äldre än hennes son, inleder de båda ganska snabbt en affär. Julia lever upp på nytt, men den intensiva lyckan blir kort då åldersskillnaden tar ut sin rätt och Tom börjar träffa den unga skådespelerskan Avice Crichton (Lucy Punch), som är så duktig att Michael får upp ögonen för henne – på mer än bara det professionella planet. Mitt i allt detta står Julia, inte särskilt glad och planerar att hämnas på den (eller de, för det finns delade meningar om hur många Julia egentligen hämnas på) som, i hennes ögon, gått för långt.

Några andra likheter än de rent strukturella finns inte mellan de båda filmerna. För medan ”Closers” karaktärer förgör varandra och inte alstrar några större sympatier hos åskådarna, är det Julia som i slutet har fördelarna på sin sida samt publikens stöd. Varför vi skall känna för just henne vet jag inte, då hon i mina ögon beter lika moraliskt uselt som de andra karaktärerna. Visst, man skulle kunna påstå att det är kul att det äntligen har kommit en film, som innehåller en medelålders kvinnlig karaktär som inte erhåller någon offerstämpel (som brukligt är i filmens värld) utan triumferar. Men oavsett vad man tycker om detta, överskuggas denna del av att skadeglädjen och hämnden tar ganska stor plats i denna historia. Skadeglädje är aldrig kul (vare sig det är i verkligheten eller på film), hämnd kan däremot vara mycket underhållande, men då gäller det att den utförs inom rimliga proportioner och drabbar rätt individ - i ”Being Julia” är personen som utsätts för största delen av hämnden den som minst förtjänat detta. Och det gör mig irriterad och ännu argare blir jag när jag tänker på att det förmodligen kommer att finnas personer i publiken som skrattar åt Julias behandling av offret under filmens avlutande del (det är inte konstigt att jämställdheten mellan könen är långt borta när sådana scener fortfarande uppskattas).

Samtidigt är jag kluven, för filmen är ju egentligen bra - den är stundtals rolig (mycket tack vare dialogen samt en del av personteckningen), skådespelarna gör utmärkta insatser, filmen tar upp ett par ämnen som skulle vara kul att diskutera och är stundtals skönt befriad från politisk korrekthet. Hm, här kan det verka som om jag säger emot mig själv (för man skulle kunna påstå att hade jag uppskattat total brist på politisk korrekthet, hade jag inte klagat över ”Being Julias” sista scener), men nu är det ju så att det alltid finns en gräns för hur långt man uppskattar moraliskt fördärv– den gränsen sträcker sig olika långt för olika personer, och just min råkar ligga här. Av denna anledning har jag infogat ordet ”stundtals” i förrförra meningen.

Men jag kan ändå inte släppa tanken på att jag kanske överdriver, kanske är Julias avslutande beteende roligt? Men, nej, hur mycket jag än vrider på det kan jag inte se något komiskt i en bild av en medelålders kvinna som inte kan hitta någon annan väg ur en psykiskt påfrestande situation än att i en ojämn kamp krossa den person, som hon (stereotypt nog) ser som sin konkurrent. Och slag under bältet är aldrig kul, om regissören trott att majoriteten av publiken kommer att se det som roande, tja, då har han inte haft någon högre tanke om oss (vilket i och för sig kan vara berättigat).