Att vara Ricardos 2021

När Nicole Kidman ska porträttera den ikoniska Lucille Ball, en av århundradets mest hyllade komedienner vars sitcom “I Love Lucy” fortsätter att dra in 20 miljoner dollar i årliga intäkter snart 70 år efter att den visades på tv-kanalen CBS, undrar man spontant vad hon kan ha för dolda talanger inom slapstick som fått regissören och manusförfattaren Aaron Sorkin att välja just henne för rollen? 

Kidmans svala elegans är en sådan enorm kontrast mot Balls entusiastiska clownerier att det tycks vara en omöjlig ekvation. Även utseendemässigt - Ball var i tidiga 40-årsåldern långt innan botox och fillers skulle bli normen för filmstjärnor, så nej, det finns inga spår av hennes uttrycksfulla mimik i Kidmans vackra men stela dockansikte. 

Hardcore-fansen till serien tycks ha haft liknande tvivel redan när rollbesättningen offentliggjordes och deras reaktioner var såpass starka att Kidman ville dra sig ur projektet. Men Sorkin insisterade och resultatet är en film som har lite att göra med tv-seriens Lucy. 

Kidman är ungefär lika rolig som Adam Driver i “Annette”. Man får helt enkelt släppa alla krav på likheter med förlagan och se filmen för vad den är, ett drama i egen rätt. Som sådant bjuder “Being the Ricardos” på en underhållande och historiskt intressant resa in bakom kulisserna under en intensiv inspelningsvecka av “I Love Lucy”, allt inbakat i härligt gammaldags Hollywoodglamour med glitz, rumba, sångnummer, och snabba replikskiften. 

Lucille anklagas för att vara kommunist. Att associeras med kommunistpartiet satte stopp för många karriärer på den tiden så hon har all anledning till oro. Dessutom frossar tidningarna i rykten om hennes mans otrohet, mannen som hon sällan träffar eftersom han gillar att spela kort med grabbarna och sova på båten istället. Bardems Desi Arnaz, aka tv-seriens Ricky Ricardo, försvarar sin fru med samma kraftfulla dynamik som han bortförklarar ryktena.

Side-kicken Vivian Vance (Nina Arianda), tv-seriens Ethel, känner sig nedtryckt av Lucille då hon varken får gå ner i vikt eller ha på sig vackra kläder som kan tävla med Lucys (verklighetens Vance spelade ofta glamorösa roller innan hon blev Ethel med hela världen) vilket skapar friktioner mellan de två. Livet känns tungt för Lucille.

Enda fristaden är den perfekta tv-världen där paret Ricardo lever lyckliga liv, och Lucille ger sig inte förrän scenerna känns hundraprocentigt rätt. Sorkin låter kameran zooma in på Lucys ansikte under “aha”-momenten med stråkmusik och fanfarer på gammalt välkänt Hollywoodmanér när geniers kreativa process ska porträtteras. För filmen känns inte bara som en tribut till “I Love Lucy” utan hela den klassiska Hollywood-eran.

Handlingen målas upp med stora, tjocka penseldrag utan subtilitet, frågetecken eller lösa trådar. Manuset är tydligt (om dock något okoncentrerat då många komponenter klämts in). Scenografin är vacker perfektion och berättelsen levandegörs av en stjärnspäckad skådespelarensemble. De skapar en sorts omvänd dynamik utanför TV-rutan eftersom ensemblen står för de skämtsamma replikbytena kring Kidmans allvarsamma Lucille. Särskilt Arianda och J.K. Simmons känns väldigt mycket Ethel och Fred.

Alia Shawkat och Jake Lacy spelar seriens manusförfattare Madelyn Pugh och Bob Carroll, varav den sistnämndas komiska talanger gott kunnat ges lite mer utrymme. Här finns även tillbakablickar i form av en äldre Pugh, spelad av Linda Lavin, och seriens producent Jess Oppenheimer (John Rubinstein), vars “minnen” fungerar som både introduktion till filmen och narrativa berättarröster insprängda här och där. 

Exempelvis beskrivs Lucille och Desis äktenskap som att de antingen slet varandra i stycken eller slet av varandra kläderna, så vi förstår att vi har både passion och problem framför oss. Vad gäller passion kanske inte kemin sprakar på allra högsta nivå mellan Kidman och Bardem, men den dramatiska bågen ska komma att beröra starkt. För även om inte Kidman lyckas riktigt pricka in Lucy, röst-imitation och återskapade svartvita tv-sekvenser till trots, skapar hon ett starkt porträtt av Lucille. 

“Being the Ricardos” är en välgjord filmupplevelse som ger en intressant inblick i ett stycke älskad tv-historia. Som grädde på moset efterlämnar de två timmarna och fem minuterna en drömsk eftersmak av gammaldags Hollywoodglitter och glamour - samt ett märkligt sug efter rumba…