Bel Ami 2012

I början av 1990-talet, efter succén med "Bill & Teds galna äventyr", fick Keanu Reeves för sig att han skulle bli seriös skådespelare och tog sig an en rad dramatiska filmer (inklusive Coppolas "Dracula" som han närapå sabbade) - tyvärr saknade han talang nog att hantera de tyngre rollerna och hans träiga spelstil blev snabbt ett mål för cyniska kritikers gliringar. Han kan nu gott och väl lämna över stafettpinnen till vår tids mest umbärliga träbock Herr Pattinson.

Den bleka stjärnan som med parodiskt vemodiga ansiktsuttryck förmedlade blodtörstig tonårsångest i de populära "Twilight"-filmerna ska nu självfallet satsa på nya, mer "vuxna" dramer när vampyrserien går mot sitt slut. I den här kostymfilmen efter Guy de Maupassants roman spelar han ex-soldaten Georges Duroy som provar lyckan i Paris och ligger sig till en journalistkarriär via stadens rikaste och mest inflytesrika damer.

Här har vi en trio imponerande och begåvade aktriser. Uma Thurman (som endast Quentin Tarantino verkar kunna skriva bra roller för) är hustrun till Georges gamla soldatkamrat, och den som hjälper honom att komma på fötter. Christina Ricci (som gör ungefär en bra film var tionde år) är Georges älskarinna och huvudsakliga kärleksintresse vars man ständigt är frånvarande. Kristin Scott Thomas (vars talang ironiskt nog tas bäst tillvara på i "riktiga" franska filmer och är den enda som verkar kunna uttala de franska namnen korrekt) är den kärlekstörstande hustrun till Georges chef.

Med denna samling talang har filmen definitivt potential men tyvärr har skådespelerskorna anpassats till knappt utvecklade biroller som närmast kan liknas vid eleganta kuttersmycken. Istället läggs inte oväntat allt krut på Pattinson. Ja, filmen är nästan som en reklamfilm för hans välexponerade grimaser och det är inte ologiskt när han är dramats huvudkaraktär. Tyvärr känns det mer som poser och flirtar med kameran snarare än riktigt agerande. När Thurmans karaktär säger "Jag ska lära dig allt jag kan" till Pattinson är det som om "Kill Bill"-stjärnan vänligt tar sig an den dramatiskt stapplande ynglingen under sina vingar. När hon senare fräser "Jag försökte utbilda dig men borde ha tränat dig" är det nästan tragikomiskt.

Allt är dock inte Pattinsons fel. Manuset hetsar fram historien och lyckas inte utveckla karaktären på ett intressant sätt. Man lägger för mycket tyngd på den stackars huvudrollsinnehavarens axlar och det blir mycket stirrande och darra på underläppen. De långfilmsdebuterande regissörerna verkar mer benägna om stora gester och såpoperaliknande dialoger än att plocka fram svärtan och misären i dramat. När Pattinsons hjälte blir en verklighetsfrånvänd skitstövel och de tidigare intelligenta kvinnorna kastar sig framför hans fötter som dörrmattor finner jag helt enkelt ingen anledning att bry sig längre.