Belägringen av Jadotville 2016

1961 skickades en FN-styrka, bestående av ett kompani irländska soldater, till Kongo i ett fredsbevarande syfte. Kalla kriget var som intensivast vid den här tiden, vilket gjorde uppdraget väldigt känsligt. När en annan operation i Kongo, även den ledd av FN, slutar i en massaker, leder det till att det irländska kompaniet lämnas att försvara sig själva mot katangesiska styrkor, ledda av franska främlingslegionen, som har en styrka tjugo gånger så stor som den irländska.

Under fem dagar rasar striderna mellan styrkorna. Frågan är om den principfasta och pålästa men oerfarna irländska kommendanten (Jamie Dornan) kan stå emot den erfarna franska befälhavarens (Guillaume Canet) numerärt överlägsna styrkor.

Man har inte förenklat konflikten, utan försöker beskriva det komplexa politiska klimat som ledde till belägringen. Jag vet inte exakt hur det låg till, men jag tycker mig kunna bilda en uppfattning om vad som hände. Det handlar inte om en ensam tyranns kupp, utan om öst mot väst, kommunism mot kapitalism, principer mot politik och en rad andra aspekter. Politiken skyfflas inte heller åt sidan när striderna börjar, utan är hela tiden central för vad som händer och, framför allt, för de irländska truppernas utsatthet och frustration. 

Själva stridssekvenserna är någorlunda intensiva. De kanske inte kan jämföras med megabudget-filmerna som amerikanerna gör, men visst blir det spännande. Dornans kommendant, Quinlan, är vårt ankare under striden när han måste utforma strategier inom loppet av sekunder. Kompetent regi och klippning gör att vi hela tiden kan följa vad som händer utan att filmen, för den sakens skull, förlorar sin känsla av kaos.

Trots att regissör Richie Smyth lyckas gestalta tidens politiska spänningar och regisserar stridssekvenserna kompetent, blir betyget inte högre. Dessvärre saknar filmen tyngden för att nå upp till en fyra. Bristerna finner man dels i manuset, som skulle kunna ha lite vassare och tyngre dialog.

Det känns även som att man kan förvänta sig lite mer från skådespelarna. Vi ser svenska Mikael Persbrandt i rollen som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Persbrandt kan vara rätt bra. Men inte i den här filmen. För hans porträttering av Hammarskjöld får FN:s generalsekreterare att se ut som att han inte riktigt vet vad han håller på med; man får ingen känsla av pondus. Det är inte heller som att detta är gjort avsiktligt, då det känns som att Persbrandt har försökt ge sin karaktär pondus, men misslyckats.

"Belägringen av Jadotville" är ju inte en spektakulärt bra film. Men är man intresserad av kalla kriget eller gillar krigsfilm, eller bara vill streama något sevärt på Netflix i helgen, är detta ett rätt bra val.