Ben-Hur 2016

Den judiske prinsen Judah Ben-Hur och hans romerska adoptivbror Messalla har råkat i luven på varandra i fem filmatiseringar vid det här laget. Mest välkänd är naturligtvis dundersuccén från slutet av femtiotalet, när Charlton Heston axlade Judahs välbroderade mantel. Det ska ha tagit ett år att förbereda hästkapplöpningsscenerna i ”Ben-Hur” (1959). I denna nyinspelning (eller ”reimagining” som filmbolaget kallar det) får man intrycket att någon har slängt ihop spektaklet på en kvart framför datorn. Dåliga effekter är ett av filmens stora problem, men här finns också annat att klaga på. Huvudpersonen är i Jack Hustons gestaltning snudd på outhärdligt tråkig. Vad gäller karisma blir han skoningslöst frånkörd av Toby Kebbells romerska centurion. 

Omotiverade ändringar i grundhistorien förbryllar kanske mer än de stör; till exempel har man i den här versionen utökat Judahs period som galärslav med två år (till vilken nytta, frågar man sig stillsamt). Här låter man konflikten med Pontius Pilatus vara resultatet av en ung upprorsmakares ilska, 1959 var det slumpen som avgjorde. Allvarligare än någon av dessa invändningar är att den episka – ett ord som annars frekvent missbrukas inom filmvärlden – aspekten nästan helt och hållet saknas. Det är på sina håll omständligt berättat och slarvigt klippt, och när Morgan Freeman dyker upp i gigantisk grå rastafarifrisyr och börjar utstöta visdomar är hånfnisset inte långt borta. Det är inte den gamle legendarens värdigaste roll. 

På plussidan finns en längre sekvens där Judah tillsammans med ett gäng roddslavar navigerar genom ett kaotiskt sjöslag. Här förmedlas känslan av klaustrofobi och allmänt dödsångest mycket effektivt, förutsatt att man inte tittar för noggrant på de datoranimerade årorna eller fiendeskeppen.    

Några elva Oscarstatyetter blir det under inga omständigheter tal om den här gången, som när det begav sig 1959. Krafterna bakom ”Ben-Hur” år 2016 får tvärtom vara mycket nöjda om de undviker ett rejält ekonomiskt magplask. Så kan det gå när man ger sig på gamla klassiker utan någonting nytt att tillföra annat än hafsig CGI (och dessutom lägger den amerikanska premiären samtidigt som OS i Rio).  

Och ärligt talat, lyckas man inte få scener med självaste Jesus i att lyfta så har man förtjänat sina osålda biljetter.