Ben X 2007

”Ni skulle ju aldrig ha kommit hit om inte någon hade dött först.” Ungefär så säger Bens mamma till dokumentärfilmsteamet som kommit för att uppmärksamma denna belgiska familjs öde. Vad hon syftar på är alla de år av motstånd hon och familjen mött när de kämpat för att ge sin autistiske son Ben ett normalt liv. Föräldrarna har fått tagit fajten med diverse läkare, alla med varsitt unika utlåtande, och skolledningar, medan Ben tvingats ta fajten med sina odrägliga klasskompisar och genomlidit riktigt grym mobbing. Pudelns kärna är att ingen helt enkelt orkat bry sig tillräckligt för att engagera sig och hjälpa familjen. System failure, så att säga.

Narrativet blandar dessa fiktiva dokumentära delar med det händelseförlopp som lett fram till filmens inledande scen med det ovan citerade uttalandet. Detta händelseförlopp är egensinnigt skildrat då regissören och manusförfattaren Nic Balthazar till stora delar gör det genom Bens ögon. För oss som publik innebär det en påfrestning för våra sinnen i form av en uppsjö av extrema närbilder, snabba klipp, förvrängda och väldigt höga ljud, allt för att ge en inblick i hur jobbig och obehagligt skrämmande världen ter sig för Ben. Inte undra på att han väljer att fly in i den imaginära värld som dataspelet Archlord erbjuder.

I spelet kan Ben vara den person han inte tillåts vara i världen utanför; stark, modig, utåtriktad. Men det är tydligt att han försöker applicera dessa egenskaper på sig själv när han agerar i den riktiga världen. Hela tiden finns hans spelfigur Ben X med honom som en källa för styrka, vilket vi förstår genom de dataspelssekvenser som sprängs in här och där. I Archlord finns även Scarlite som Ben blir kär i. När hon vill träffas i verkligheten har Ben blandade känslor inför detta. Samtidigt blir Bens situation i skolan ohållbar och eskalerar till helt ofattbara höjder; ”Ben X” innehåller en av de starkaste och mest motbjudande mobbingscenerna jag någonsin upplevt. Scarlite eller inte, Ben måste skrida till handling. Nästan ända fram till den sista bildrutan svävar jag i osäkerhet angående vem/vilka det var som mamman syftade på där i början egentligen. För det är allt förutom glasklart och gör att detta blir den övergripande frågan som ska besvaras och spänningen som driver handlingen framåt. Nic Balthazar är duktig på att insinuera ett förestående självmord likväl som scener à la Columbine och växlar skickligt mellan dessa.

”Ben X” är för det mesta en riktig pageturner för att låna ett begrepp från litteraturkritiken, men ibland segar den ihop och tappar fart. Den hade nog mått bra av att man kortat ner vissa scener för att strama upp händelseförloppet. Det är aldrig ett bra tecken när man börjar fundera på en films längd. Fastän att jag gillar greppet med att visa världen ur Bens perspektiv blir det stundtals för jobbigt för mina sinnen. Den allra sista scenen känns även som alltför haltande för att vara en sådan viktig del av upplösningen, men hattricket innan dess kammar hem många poäng i min bok. I all sin misär är ”Ben X” väldigt vacker.

ONÖDIGT VETANDE "Ben X" var Belgiens Oscarsbidrag 2008 och belönades trefaldigt i Montreal 2007.