Benda Bilili 2010

2004 börjar dokumentärfilmarna Renaud Barret och Florent de La Tullaye följa gatumusikanten Coco Yakala och hans band Staff Benda Bilili, som han sjunger och spelar gitarr i. De spelar på bakgator hemma i Kongo i afrikanska staten Kongo-Kinshasa men siktar stolta på att komma ut i världen med sin musik. Bandets medlemmar består av hemlösa och handikappade, varav många får skjutsas omkring på sina hembyggda rullstolar av gatubarn.

Fokuset ligger på relationen mellan ledaren Ricky och en ung pojke som försöker ta hand om sin mamma och syskon och ansluter sig till gruppen för att satsa på en musikkarriär med sitt unika musikinstrument han byggt själv av en burk . Ricky tar sig an pojken och blir som en extrapappa, något han agerar för flera av traktens hemlösa barn. I och med pojkens ankomst i bandet så närmar de sig sakta men säkert en studioinspelning och framgångarna gror allt eftersom.

Det är en klassisk framgångs- och Askungesaga, fast en sann sådan. Hur dessa unika, excentriska och älskvärda människor på botten av samhället kämpar för en dröm och hur de skapar - ska faktiskt erkännas - riktigt bra, häftig musik med sina säregna instrument. Det är en mäktig resa att bevittna och sångerna, alla skildrar musikernas liv och känslor, är starka och personliga.

Att regissörerna mitt i filmen måste avbryta när budgeten tar slut och återvända först år senare ger tyvärr ett olyckligt hopp men man klipper effektivt runt det och tappar aldrig greppet om filmens hjärta - de skitiga slumområdena där bandet och deras musik hela tiden växer. I och med framgångarna ser vi små, subtila ändringar i människorna men när de njuter av publikens jubel är det så mycket större än i någon publikfriande spelfilm (t.ex. "Hur många lingon finns det i världen?"). Det är på riktigt.

Filmen haltar lite (med risk för att dra en oavsiktlig ordvits). Den är gjord med små medel och flera av de medverkande är klart inte vana vid att formulera sig eller drar sig för att ens synas framför kameran. Det finns stundtals en mindre kommunikationsbrist och transportsträckor som känns mindre intressanta. Ständiga, metaforiska bilder på fåglar i burar känns också smått övertydliga. Men det är detaljer i marginalen som inte bör hindra någon från att ta del av denna fantastiska historia om svaga människor med en stark passion.