Benedetta 2021

Paul Verhoevens senaste film bygger på boken “Immodest Acts: The Life of a Lesbian Nun in Renaissance Italy” av Judith C. Brown, som i sin tur är baserad på verklighetens Benedetta Carlini, en katolsk nunna som verkade i 1600-talets Toscana. Benedetta (här spelad av Virginie Efira som vuxen) gjorde kometkarriär som abbedissa mycket ung på grund av sina syner och mirakel, men föll lika snabbt ur kyrkans gunst i och med sitt lesbiska förhållande med medsystern Bartolomea (Daphne Patakia). Resultatet är en underhållande resa in bland medeltida kyrkopolitik och erotik, vackert berättat med filmfoto i stämningsfullt kandelaberljus.

När Benedettas föräldrar för henne till klostret i filmens början tar det inte lång stund innan första miraklet - en staty av Jungfru Maria som faller ner över det beende barnet utan att skada henne - inträffar. Abbedissan Felicita (en pragmatisk Charlotte Rampling) har nämligen tagit ifrån Benedetta hennes enda ägodel, en liten trästatyett av Junfru Maria, och hennes fina klänning är nu ersatt av en kliande särk. 

Lidande är bra, eftersom "din värsta fiende är din kropp”, förklarar Felicita. Detta tillsammans med den förlorade statyetten ska ge stor betydelse för Benedettas öde i klostret. 

Filmen förs framåt med säker och konventionell berättarhand, och bjuder på stor underhållning från början till slut. Utan att gräva alltför djupt i personporträtten ställer filmen istället frågor om religion och moral; Benedettas förmodade mirakel exempelvis ses i första hand som medel för politiska mål för att sätta staden Pescia på den religiösa kartan. Men här finns även funderingar vad de egentligen betyder; om Benedettas stigmata nu var självförvållade kan de fortfarande vara ett led i Guds plan? 

Men filmen bjuder även på en stor portion underfundig humor. Köpslagningen kring Benedettas intagning exempelvis leder till en överenskommelse utan handslag “eftersom vi inte är hästhandlare här”, till skillnad från när Benedettas pappa “köper” den utsatta Bartolomea av hennes pappa för att ge henne en fristad i klostret.

Verhoevens regi är inte subtil men han ger heller inga svar. Efira gör ett fantastiskt fin skildring av Benedetta utan att för den delen yppa hennes hemligheter. Var hon en charlatan, en egocentrisk skojare som tog alla chanser till makt och livsnjutning, eller trodde hon på sina visioner och sitt kall? Komplexa som vi människor är, kanske både och?

Här kanske vi ska påminna oss om att filmen inte är exakt återberättad från det vi känner till om Benedettas liv. Kärleksaffären med Bartolomea skedde i verkligheten på Benedettas initiativ, när hon var besatt av en ängel som hette Splenditello (och därmed oskyldig till egna synder). Den självförvållade hjärntvätten är måhända mer logisk än filmens Bartolomea som sökt skydd i klostret undan sexuellt utnyttjade men genast försöker förföra Benedetta…

Kärleksaffären kulminerar i explicita sexscener, inlagda i ett filmpaket som i övrigt påminner om gammaldags Hollywoodfilm med sitt stadiga och jämna berättande ackompanjerat av stämningsladdad musik i form av stråkar och medeltida körsång. Verhoeven har lånat sången “Dies Irae” i ett arrangemang av Eric Nordgren från Ingmar Bergmans “Det sjunde inseglet” - en film han hämtat inspiration från och även efterliknat en scen ur med ett tåg av flagellanter.

Benedetta Carlinis liv är extraordinärt både som verklighetens person och i filmen, och resultatet är en underhållande filmupplevelse - för en vuxenpublik! För de unga finns alltför mycket att förklara, alltför tidigt, och alltför explicit, som statyettens öde exempelvis...