Beowulf 2007

Efter ”Sagan om Ringen”-trilogin verkar produktionerna av nya fantasyfilmer inte ha något slut. Nu kommer ännu en, för att kämpa sig fram som kassasuccé eller kanske stjälpa för de resterande.

”Beowulf” är en episk saga som Neil Gaiman och Robert Avary valt att skriva om för filmduken. En klassisk för att inte säga klyschig sådan, om Beowulf och Grendel. Beowulf (Ray Winstone) den mäktige krigaren som anländer till ett rike någonstans i dåtidens Danmark, terroriserat av ett monster vid namn Grendel (Crispin Glover). Ett odjur hälften människa, hälften demon. I sin kamp mot monstret möter han den fagra drottningen Wealthow (Robin Wright Penn), sorgsen men vis och olyckligt vigd med Hrothgar (Anthony Hopkins), suputen till kung.

Snart visar det sig att det vindpinade landskapet, de gråa skogarna och det dimhöljda berget i fjärran döljer en fasansfull hemlighet. Frågan är om ens Beowulfs styrka och hjältemod kan råda bot på denna ondska som sprider sig som en farsot.

För att återgå till inledningen så är det inte bara grundmaterialet en klyschig historia, utan också resultatet. Trots att historien i viss mån gjorts om för att betraktas genom 2000-talets ögon verkar många i vissa delar av världen fortfarande tro att Norden, ja den bestod och kanske fortfarande består av ödsliga landskap och kyla med mjödbrölande vikingar. Fördomar, fördomar och åter fördomar. På så sätt skiljer sig egentligen ”Beowulf” inte från den stora mängden men blir dock bara just en i mängden.

Det som till en början är slående men också svårt att vänja sig vid är 3D-effekterna, detsamma som man nyttjat sig av vid filmandet av ”Polarexpressen”. Det är fascinerande och lätt imponerande hur mycket man kan göra med datorns hjälp och hur snyggt det faktiskt kan bli... ibland. I och med de datoriserade inslagen så försvinner också minspelen, det som skulle ha kunnat reflektera något sorts skådespeleri. Allt finspel, alla känslor har till stora delar gått förlorade när man låtit effekterna ta över. Vissa stunder förväntar man sig att det gröna trollet Shrek ska hoppa fram.

Istället hänger det i högsta grad på rösterna, vad de förmedlar och även om det inte är dåligt så är känslan av dockteater ofrånkomlig. Det blir stelt, orealistiskt och mer passande ett dataspel än en film.

För mycket muskler och för lite hjärna är vad som i princip kännetecknar ”Beowulf”. Som det genomgående temat i filmen, män som i huvudsak bara tänker med det de har mellan benen, så satsas det mer på testosteron och hormoner än intellekt och historien. Angelina Jolies främsta insats tycks ha varit att ta av sig kläderna, men likväl är det just hennes och Robin Wright Penns karaktärer som tillför historien mest. Detta i kombination med en riktigt snygg och underhållande slutstrid räddar ”Beowulf” från totalt haveri.