Berättelsen om Askungen 2015

Det var en gång en… 


”Cinderella” är historien om Askungen, den föräldralösa flickan som växer upp till en vacker ung kvinna och tvingas arbeta som hushållerska åt sin elaka styvmor och hennes två döttrar efter faderns bortgång. En dag i skogen möter hon en man och även om de båda fattar tycke för varandra skiljs deras vägar snart åt igen. Tills en dag, då det är dags för en bal på slottet dit alla unga möer från både när och fjärran är bjudna.

Detta är Askungen som vi är vana att se Disney skildra henne. Borta är de dystra undertonerna från ursprunghistorien berättad av bröderna Grimm och fram träder glitter, glamour och så klart en hel del romantik.

”Cinderella” är en på alla håll välspelad film med dessutom hela vägen klockren casting. Lily James (”Downton Abbey”) spelar självaste Cinderella och är sådär vacker och vän som man förväntar sig den ur askan klivna, blivande prinsessan vara. Hennes framtida gemål - prinsen, spelad av Richard Madden (”Game of Thrones”) är också han en underskön ung man med vänliga ögon och kemin som spirar de två snyggingarna emellan är precis lagom barnvänlig.

De otroliga kostymkreationerna av Sandy Powell och den fantastiskt färggranna scenografin av Dante Ferretti är minst sagt överdådiga. Ibland blir det nästan för mycket av den goda ytan på bekostnad av egentligt innehåll. Karaktärerna riskerar att emellanåt blekna i jämförelse med var de är och vad de bär. Egentligen är det bara Cate Blanchett som styvmodern och Helena Bonham Carters goda fe som i alla sina scener lyckas överglänsa sin egen garderob. Det är också delvis tack vare dessa två kvinnor som filmen lyfter från att bara vara en medioker bling bling-berättelse och istället bli till en på många sätt söt och svindlande saga. 

Visserligen är balansen mellan könen rätt svajig och Cinderella blir också hon, liksom mången annan ungmö i sagorna innan henne, räddad av prinsen till slut. Hon är ändå inte fullt så passiv som till exempel Törnrosa trots att hon påvisar väl viljelös karaktär hemmavid och låter sig blir hånad och trampad på av den ingifta delen av sin familj. Budskapen om vänlighet och mod är förvisso fina och tål att upprepas, men när dessa på något sätt nästan utvecklar ännu ett budskap som låter – du ska inte klaga utan nöja dig, känns det, ja rätt beklagligt. 

Kenneth Branagh står för regin och har här lämnat Shakespeare-dramer för att pimpa Disneys ”Cinderella” och lyckas till viss del med bedriften. Han levererar en riktigt fin filmsaga för barn och deras föräldrar. Filmen är som sagt inte mer gammeldags än vad man är van vid från den tecknade sagan med samma namn, men ej heller så mycket modernare, vilket i slutändan är lite trist även om dock den visuellt storslagna upplevelsen är intakt.