Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet 2005

När en liten flicka vid namn Lucy under en kurragömmalek med sina syskon tar sin tillflykt till en stor garderob hittar hon en port till en annan värld – Narnia. En kall värld täckt av snö där det alltid är vinter och aldrig julafton och där en ond häxa styr. En värld där en profetia talar om fyra barn som ska bryta den eviga vintern och inta fyra troner. Men den vita häxan Jadis är inte helt överförtjust i att överlämna sin makt utan samlar sina mörksinnade skaror…

”Berättelsen om Narnia” har en stor svaghet. Det är en saga. Något som inte händer på riktigt. Regissören Andrew Adamson må ha skapat levande fauner, talande djur och allt som hör till - men till skillnad från regissörerna bakom ”Sagan om Ringen” eller ”Harry Potter”-filmerna så tror han inte på Narnia. Det är ett låtsasland fyllt av låtsasvarelser som utkämpar låtsasstrider.

Han tar det inte på allvar. För mig som växt upp med Narnia-böckerna och för alla som i sina själar och hjärtan ser sig själva som smyg-narnianer är filmen ett svek. Det ska inte bestå av enbart fluffiga djur och vackra soluppgångar. Inte när folk strider, blöder och dör i kampen för frihet i sitt land. Filmatiseringen av barnboksklassikern ”Häxan och lejonet” är trogen sin text, men utan all den förunderliga, hänryckande magin eller allt det mod som de Aslantrogna i hemlighet bevarat under den onda diktaturen.

Skådespelarinsatserna är för det mesta på pricken, det är oklanderligt. Den vita häxan Jadis (Tilda Swinton) tittar med svarta ögon och är ond som få, herr Tumnus (James McCavoy) slits mellan sitt dåliga samvete, sin nyfikenhet och sin rädsla, Lucy (Georgie Henley) är ett superbt litet fynd, inte sanslöst smörig men ändå så där härligt barnsligt naiv och öppen för allt och verkar tycka att det är fullkomligt logiskt att det gömmer sig en hel värld i garderoben - var skulle den världen annars gömma sig? Och Edmund (Skandar Keynes) – självupptagne, vresige, surmulne Edmund - är precis så där lagom trotsig mot sina äldre syskon, lika irriterande överlägsen mot sin lillasyster och tycker att universum snurrar runt honom. Inte ens en främmande värld i garderoben får honom att höja ett ögonbryn.

Animationerna är fantastiska. Det går att konstatera även om man som biopublik börjar bli lite bortskämt blasé - sådär "Jaha, en perfekt isbjörn, vad trevligt". Då hjälper det sannerligen att regissören Andrew Adamson som tidigare gjort ”Shrek” har en superb fingertoppskänsla för att få liv i sina varelser. Herr och fru Bäver, Aslan, vargarna och många andra är helt perfekta. Och det är onekligen konfunderande att upptäcka att man har mer känslor för herr och fru bäver (tack Ray Winstone och Dawn French för att ni finns) än åtminstone två av barnen - de sanslöst präktiga Susan och Peter.

Jag var livrädd innan jag såg filmen att min barndoms värld skulle bli ett sött, kletigt Disney-paket. Den rädslan besannades inte, även om alla är vansinnigt prydliga. Luggar ligger slätt som om de precis klippts, alla kläder ser nyinköpta ut och utan skrynklor och barnen är någon form av idealbarn à la andra världskriget oavsett om de är klädda i narnianska outfits eller ej. I bakgrunden spelas lite väl mycket stråkar och Enya-liknande toner konstant som för att övertydligt hela tiden säga till publiken att vi nu ska känna oss modiga, ledsna, jagade eller alldeles förundrade. Det blir mer än övertydligt. I mitt Narnia sitter inte en orkester bakom träden. Inte heller får "Berättelsen om Narnia" någonsin upp tempot, det är som att berättaren inte varierar sin röst tillräckligt.

Efter all denna kritik kommer vi till slutligen till poängen. Jag faller handlöst för "Berättelsen om Narnia".

Även om jag gör det sparkandes och skrikandes, motvilligt och motsträvigt. Det är bara att konstatera att jag helt enkelt inte har tillräckligt tjocka försvarsmurar av grå, kall sten för att motstå all denna fluffiga solskensidealism och all denna innerliga godhet. I biosalongen är jag barn på nytt, som när jag sex år gammal läste böckerna på egen hand för första gången.

”Berättelsen om Narnia” passar främst barn och vuxna. Alla där emellan, som tycker om ”Harry Potter” eller ”Sagan om Ringen”, bör nästan hålla sig borta. I synnerhet cyniska tonåringar. För åldern har tagit ut sin rätt och tonåringarna skildras på ett sådant genomtrevligt sätt att det inte finns någon chans att identifiera sig med de båda besserwisserbarnen Peter och Susan. Vilket stänger många ute från Narnia. Eller som killgänget från gymnasiet som satt framför mig uttryckte sin dom över filmen: "Fett trist." Jag försökte också se sådär lagom imponerad ut när jag går ut ur biosalongen. Och hoppades att min näsa inte var röd eller att min mascara inte hade kletat ihop sig av de där mesiga tårarna som i ett svagt ögonblick överföll mig.