Berättelsen om Narnia: Prins Caspian 2008

När syskonen Pevensie återvänder till Narnia efter att ha blivit kallade av Susans magiska horn finner de att århundraden passerat och återser sitt forna högsäte Paravel i ruiner. Människor som kallas för telmariner har tagit landet i besittning. Ursprungliga sagoväsen som talande djur, kentaurer, fauner och dvärgar tvingas leva gömda. Efter århundraden av telmarinernas styre har narnierna rensats ut och deras seder förbjudits. Forna fiender bland sagoväsen har blivit sams när de blivit så fåtaliga att deras blotta existens betraktas som en myt. Syskonen Pevensies återkomst blir startskottet för att ställa saker till rätta med hjälp av handlingens nye hjälte, prins Caspian.

Det är en otacksam uppgift att överta rollen som seriens skurk efter fantastiska Tilda Swinton. Denna gång gestaltas ondskan av den intrigerande och brutale telmarinern Miraz som fått företräda sin brorson, den omyndige tronarvingen Caspian, vars far dog under ”oklara omständigheter”. Ränkspelen kring ståthållaren är de facto så många att de yngsta kommer få svårt att hänga med.

I filmens dramatiska inledning föder Miraz hustru en son. Den Macbethlömske Miraz – spelad av en sinister och hotfull Sergio Castellito, vars kraftiga kroppsbyggnad och mäktiga pondus ger rollen rätt kraft - hör klockorna ringa återigen för en nära släktings sorti från livet. Men Caspian blir varslad om mordplanerna och flyr på hästryggen genom öppna skymningslandskap som tar andan ur en med sin storslagna skönhet. Varje sten, varje stråk av gråblå himmel lever och höjer filmens dramaturgi och allvar. Kraften i fotots miljöskildring och regins smarta sätt att utnyttja den utnyttjas konsekvent.. Filmens foto och handlingens intima koppling till naturen blir en faktor som stärker grundberättelsen om förtryck kontra altruism. Parallellen till vår tids problem med miljöskövling och utrotningshotade djurarter är uppenbar. Sagolandet är i kris och tiden rinner ut för de mytologiska väsen vi lärt känna och älska.

C.S Lewis kritiserar i böckerna om Narnia mänsklig egoism och destruktivitet och slår ett slag för humanismen och kristen etik. Föga anade han att filmatiseringen av hans böcker skulle kunna användas som ett inslag i 2000-talets miljödebatt. Men det kan det. När Telmarinerna härjar i Narnia och med uppenbar brist på empati slaktar alla andra intelligenta arter i sin väg handlar det inte längre bara om maktens blodtörst och politikens smutsiga spel. Det handlar inte bara om likriktning utan också om miljöförstöring.

"Berättelsen om Narnia: Prins Caspian" är en av de mest påkostade filmerna om den här sidan av decenniet – och det syns i varje ruta, från den påkostade scenografin, kostymerna (svärd, sköldar och rustningar imponerar) och minutiöst applicerade sminket till de maffiga specialeffekterna. Denna gång har kvartetten barnskådespelare vi känner igen från "Berättelsen om Narnia: Häxan och Lejonet" förstärkts av den 27-årige nykomlingen Ben Barnes. Den stilige skådespelaren gör Caspian till en hjältemodig och godhjärtad framtida kung – och både han och Adamson ser till att Caspian inte överskuggar syskonen Pevensies närvaro och auktoritet som eviga kungar och drottningar av Narnia. De unga huvudrollsinnehavarna har växt in i sina kostymer och särskilt Susan och Peter är mer fullödiga och levande gestaltade än förr. I birollerna gnistrar favoriten Peter Dinkage i rollen som den sardoniske dvärgen Trumpkin som blir syskonens motsträvige vän.

"Berättelsen om Narnia: Prins Caspian" har mognat – och blivit mörkare. Syskonen Pevensie får sina första blånader i stridens hetta – även unga Lucy. Över nejden hänger den stora frågan som ett orosmoln – kommer kraften i kungarna och drottningarna från förr räcka för att rädda landet? Kommer vi återigen höra Aslans rytande ställa allt tillrätta? Det är åter dags att förtöja vid berättelsen. Hör Narniahornets dån.

ONÖDIGT VETANDE Narnias filmatisering har skett i hela fyra länder: Nya Zeeland, Slovenien, Tjeckien och Polen.