Berberian Sound Studio 2012

"Berberian Sound Studio" är en film om ljudet som spelas in till en film, som tidigare spelats in och eventuellt är det också den filmen vi nu får se. Eller inte. 
Det spelar i och för sig ingen större roll, då det inte är (som så ofta med Bergman på 60-talet) handlingarna som är viktiga i detta kalasande av olika läten och effekter, utan mer tillstånden som uppvisas och stämningarna och känslorna de orsakar.

Gilderoy är en trevlig men stel brittisk ljudtekniker som anländer till Rom för att där jobba med det tekniska till något han tror är en hästfilm, då naturfilmer är det han är bra på. Väl framme visar det sig dock att han ska arbeta i en Giallostudio med en för dem typisk vålds-skräckis (tänk Dario Argento m.fl.). I filmen har visserligen en av karaktärerna ridit ett tag men sedan dött en våldsam död och det är det som Gilderoy nu ska skapa trovärdiga ljud till, liksom alla andra gånger då kroppar och huvuden i den filmen klyvs och blod och annan kroppsgoja plaskar. Och han får det att låta bra. Så bra att han så småningom börjar tappa sin verklighetsuppfattning och förståndet med den.

Vi som publik får aldrig se splattret, utan bara de smarta lösningarna om hur ljudet blir till. Diverse grönsaker styckas, andra krossas och resten mosas i mixer till redan inspelade kvinnoskrik och utan bilder blir det nästan än mer obehagligt då det är den egna fantasin som får sätta gränserna och i min verkar inga sådana existera. 
Det är hela tiden mycket ljud, skor som klampar, skrivmaskin som snattrar, kålhuvuden som dränks i akvarium och en hel del omtagningar på just högljudda skrik av fasa, fast endast det som alltså skapas i studion just nu och framför ögonen på oss. Dessa får ibland ligga kvar till nästa scen vilket skapar ett bra flyt mellan klippen och bildar också på så vis filmens egna och icke pålagda ljudeffekter på ett mycket bra fast också olustigt sätt. För det är olustigt. Otäckt. Utan en endaste liten blodpöl är stämningen kusligt skräckinjagande. Jag sitter på helspänn från första början och väntar på något, som visserligen inte riktigt kommer, men vars väntan ändå på slutet är värt den.

Toby Jones spelar Gilderoy på ett mycket övertygande och behärskat sätt. Det är med små medel han uttrycker sin eskalerande förtjusning (eller är det vansinne?) när han står och för femtioelfte tagningen i rad ser det groteska bilderna medan han rycker isär rädisor. Också de andra skådespelarna är suveräna och förstärker mystiken på ett subtilt men effektfullt sätt. Men samtidigt som det alltså är ordentligt spännande så finns där även humor som stundvis får ena mungipan att försiktigt darra uppåt. Och även om det är ljudet som står i centrum är fotot passande och det tighta vinklarna och närbilderna höjer den klaustrofobiska känslan som infinner sig i studiomiljön.

Det jag satt och väntade på kom tyvärr inte riktigt och jag fann slutet aningen ogenomtänkt, som troget David Lynch-fan hade jag gärna sett ytterligare utveckling på twisten i det. 
Det här är inte en film för alla smaker, men dem som den tilltalar, kommer gladeligen se om den och de andra får se dessa 90 minuter som en lektion i ljudteknik och filmhistoria om inte annat.