Bergman Island 2021

"Bergman Island” är ett lyriskt meta-drama inspirerat av “Scener ur ett äktenskap”. Paret Tony (Tim Roth) och Chris (Vicky Krieps från “Phantom Thread”) är två filmskapare som beger sig från New York till Ingmar Bergmans Fårö för att arbeta som residenskonstnärer i den legendariske regissörens hus. 

Tony är den mest kände av dem; hans film ska visas och han sitter med i paneldiskussioner, medan Chris, mer känd hos de art-housekonsumerande filmstudenterna (porträtterade med en stor portion humor när de gravallvarligt dissekerar film) försöker hitta inspiration för ett manus hon jobbar på och har kört fast på hur berättelsen ska sluta.

Idyllfaktorn är hög bland de gamla husen med vitkalkade väggar och sekelskiftslampor, vädekvarnen som inretts till skrivarlya, de gröna skogarna och vita stränderna, de exotiska raukarna, de ringlande cykelvägarna samt vackert dekorerande festplatser med levande ljus i den ljusa sommarnatten. 

Men när paret ska sova i samma säng som “Scener ur ett äktenskap” spelats in i, TV-serien som fick “miljoner människor att skiljas” får vi en föraning om att allt inte är som det ska. Paret känns bekväma nog ihop och i harmoni med varandra i inledningen, och de har en dotter tillsammans. Det tar dock inte lång tid innan Chris upptäcker oroväckande innehåll i Tonys anteckningsbok medan Tony å sin sida känns distanserad på gränsen till arrogant när hon vill bolla idéer till sitt manus, vilket han inte tycks särskilt intresserad av.

Paret känns nästan lite som karikatyrer på dåtidens auteur med sin musa; den äldre Tony sitter bekvämt tillbakalutad på stranden och ser på sin unga vackra fru när hon badar. Hon är flygrädd och gömmer sig i sin trygge mans famn. När hon ber sin erfarne, framgångsrike man om intellektuell hjälp får hon inte alls samma uppmärksamhet som när hon badar.

Men här kommer meta-effekten i och med att Chris manus får liv och filmen skiftar till att följa  det romantiska dramat "The White Dress”. New York-baserade filmskaparen Amy (Mia Wasikowska) lämnar sitt barn hemma och reser till Fårö för en väns bröllop. Bland bröllopsgästerna finns hennes stora kärlek Joseph (Anders Danielsen Lie) som hon baserat sin första film på, och fortfarande har starka känslor för trots att de båda nu funnit nya partners. 

Meta-effekten är tredubbel eftersom regissören Mia Hansen-Løve själv har ett litet barn med den berömda regissören Olivier Assayas. Även om det är oklart hur mycket som är självbiografiskt av Hansen-Løve i Chris, eller Chris i Amy för den delen (de bådas berättelser vävs påtagligt ihop när de har på sig samma kläder, hittar samma lapp i fickan, samme unge man dyker upp i bådas berättelser, kanske som del av skaparprocessen eller tagna ur minnesbanken), blir det uppenbart att “Bergman Island” är kvinnornas berättelse. 

Titeln kan lura en att tro att filmen är en Bergmantribut, särkilt såsom filmens början är konstruerad i sann Bergmananda, men även om Chris har svårt att jobba på en plats så genomsyrad av Bergmans tunga ande smyger sig kritik snart in. Skulle en kvinnlig regissör med så många barn kunnat vara lika produktiv som Bergman, frågar hon sig? Och mannen på festen, vars mor- eller farföräldrar ofta stötte på Bergman i affären och inte tyckte han var särskilt trevlig. 

Filmen är såklart späckad med referenser till Bergmans liv och filmer, som de platser de spelades in på, ofta berättat med en stor portion underfundig humor. På Bergmansafarin exempelvis får vi veta att “detta träd var med i filmen, men det var mindre då” medan Tony och Chris som ska få en privat filmvisning i Bergmans egna bioateljé av något lättsamt, hamnar framför “Viskningar och rop”.

Men humorn är godmodig och kritiken känns inte elak, utan mer som granskande funderingar när man synar Bergmanarvet, särskilt ur ett sentida kvinnligt perspektiv. Filmen glider in och ut ur Chris och Amys berättelser jämt och fint med en nästan hypnotisk dragning. Men berättelsernas något episodiska struktur lämnar även en del lösa trådar. Liksom Chris kämpar med slutet på sitt manus får också "Bergman Island” en konturlös avrundning. 

För Bergmanfantasten är filmen dock ett måste, och älskare av lågmälda indiefilmer kommer tilltalas av Hansen-Løves skickliga berättande. Här finns många lager som lämnar mycket att fundera över efter filmens slut, och både den lyriska stämningen och de vackra visuella sekvenserna förblir kvar i sinnet långt efter det att eftertexterna rullat klart.