Berlin Alexanderplatz 2020

Det är naturligtvis kaxigt på gränsen till dumdristigt att ge sig på en nyinspelning av Rainer Werner Fassbinders ikoniska miniserie från 1980, allmänt (och med full rätt) betraktad som en mästerlig filmatisering av Alfred Döblins roman från Weimarrepublikens skälvande slutfas.

Den senare av de två hyperproduktiva tyskarna tog dessutom 15 timmar i anspråk för att berätta om den olycksalige Franz Biberkopfs helvetesvandring på samhällets botten. Burhan Qurbanis nyversion är en femtedel så lång. Stöddigt så det räcker ändå, dryga tre timmar i en sittning kräver ett ordentligt engagerande material.

Lyckligtvis är inte ”Berlin Alexanderplatz” bortslösad tid för publiken. Filmen är helgjuten sett till formen men kuriöst drabbad – att säga att den lider av det blir snudd på missvisande – ett sorts lyxproblem som på gott och ont definierar hela tittarupplevelsen.

När huvudpersonen Francis (Welket Bungué) stöter på den enigmatiske knarkhandlaren Reinhold (Albrecht Schuch) är det nämligen klippt för filmen. Denne diaboliske, ömkansvärde och krumryggade vuxenbebis kapar ”Berlin Alexanderplatz” i dubbel mening – han blir livsavgörande för Francis, och som åskådare är det omöjligt att slita blicken från honom ända till eftertexterna börjar rulla.

Inte så att Francis är en ointressant karaktär (eller Bungué en intetsägande skådespelare, långt ifrån), mera att Reinhold absorberar all tillgänglig energi. Samhällskildringen reduceras till en diffus kuliss, narrativet om den papperslöse flyktingen som förgäves kämpar mot både rasism och sin egen dubbelnatur bleknar bredvid denne djupt störde individ, hans sammetslena röst och lika delar skrattretande och skräckinjagande uppenbarelse.

Reinholds märkligt karaktärslösa gråa kläder och buskiga långtradarmustasch ger honom dessutom ett (medvetet?) anakronistiskt intryck, som vore han inklippt i nutiden från sent sjuttiotal. Han ser helt enkelt ut som en Fassbinder-skådis.

Tyskarna har följdriktigt begravt Albrecht Schuch i superlativ och priser. Bedriften att stjäla den här specifika showen är desto större just eftersom ”Berlin Alexanderplatz” alltså på det hela taget är en lyckad uppdatering. Manuset tyngs ned av en del övertydligheter och klumpig moralism, men filmen motiverar sin tilltagna längd ändå.

Om den hade den gjort det utan Albrecht Schuch/Reinhold är knepigt att säga. Med honom är det bara att konstatera att rollsättaren skötte sitt jobb lite för bra i det här fallet.