Berts dagbok 2020

Det finns en känd meme som du säkert har sett, där Steve Buscemi går in på en high school med bakvänd keps och skateboard, och säger ”How do you do, fellow kids?” Lite så, som den där scenen i ”30 Rock”, tänker jag mig att filmen ”Berts dagbok” kom till. En bunt snart medelålders män med varma barndomsminnen av Bert har suttit och funderat på hur man gör grabben relevant igen för dagens nästan-tonåringar.

”Vad gillar kidsen nuförtiden? Superhjältar? Släng in det. Sån där hiphop-musik? Det är ju fränt. Vi lägger på hiphop i varannan scen. Sen har jag hört att de säger saker som guzz och gäri, det får vi kolla upp. Och så kan väl alla käka rawfood och glutenfritt, så har föräldrarna något att skratta igenkännande åt.”

I grunden är denna reboot ingen stor avstickare från ungdomsböckerna om Bert, så som jag minns dem. Det rör sig om en rätt trogen adaption, som dock inte baseras på en specifik bok utan lånar inspiration här och var. Borta är de mer förlegade bögskämten, kvar finns massor av pinsamheter när det är dags för 13-årige Bert att börja sjuan. Ett nytt kapitel i livet, ett oskrivet blad i dagboken - på högstadiet kan man ju bli vem man vill.

Bert känner sig coolast i skolan, men blir alldeles knäsvag i åsynen av Leila. Yoghurtmodellen som går i nian är alla killars dröm, så Bert och polaren Åke börjar kläcka en intrikat plan för att komma närmare henne.

Barnskådisarna är ändå en skön samling, mestadels debutanter, som håller energin uppe. Om de känns nervösa i en scen eller levererar en replik något stelt, så funkar det med tanke på att de spelar osäkra tonåringar. Hugo Krajcik hittar lätt till Berts charmiga awkwardness, och blir en underdog man vill heja på. Kemin med motspelarna - Frank Dorsin, Julia Pirzadeh och Yussra El Abdouni - finns inte alltid där, men de verkar åtminstone ha kul med sina roller. Något som ibland smittar av sig.

Samtidigt vet filmen inte vad den ska göra av sina vuxna rollfigurer. I jämförelse var "Bert - Den siste oskulden" (1995) fylld med kända ansikten som förhöjde även den minsta cameoroll med något udda och eget. Här får Berts töntiga pappa och hans självupptagna mamma ingenting att bidra med. Suzanne Reuter i rollen som mormor känns kriminellt underanvänd, och sover bort hälften av sina scener. Ett kul litet inslag är Björn Gustafsson, som knappt känns igen som biohjälten Lynx - en blinkning åt Marvel och Wolverine, med filmscener som skapats av Crazy Pictures.

Men det stora problemet med "Berts dagbok"? Manuset saknar humor. Det som eventuellt kunde ha varit roligt levereras utan tajmning eller inlevelse. Många av skämten faller platt, och man kan nästan höra syrsorna i bakgrunden, medan skådespelarna raskt skyndar vidare till nästa replik.

Det är inte riktigt "överkryssad bajskorv"-dåligt. Berts högstadievärld har sin tjusning, speciellt i en tid då filmer om och för den specifika målgruppen är en bristvara. Tematiskt finns världens chans att prata om unga känslor, och ta dem på allvar. Allt från pirriga känslor till pinsamma föräldrar - istället används det som ett försök till punchline.

Gott om cringe-scener som knappt håller ihop som en helhet, och jag lider i biostolen - ibland med rollfigurerna och ibland med skådespelarna. Var finns skämskudden när man behöver den?