Better Man 2024

Låt mig först adressera elefanten i rummet... eller snarare, den CGI-animerade apan. Ja, Robbie Williams ville skildras som en cirkusapa i filmen om karriärens med- och motgångar. Det kan kännas märkligt till en början, men vet ni - det funkar. Det är okonventionellt, kreativt, en aning excentriskt. Som stjärnan själv.

 

Från de allra första scenerna slår man fast att denna semi-självbiografiska historia har ena foten i en fantasivärld, eller en slags förhöjd verklighet, vilket skapar en spännande genremix.

 

Historien börjar med unge spexapan Robert som växer upp i en typisk brittisk förortsmiljö, en grabb med stora drömmar, mycket energi och showman-gener i blodet. När radion nämner jakten på ett nytt pojkband nappar han direkt.

 

Blott 15 år gammal blir Robert den yngste medlemmen i Take That. Drömmen om rampljuset blir verklig. Med fyra nyfunna storebröder tar de snart världen med storm. Det är tidigt 90-tal och MTV-generationen älskar en plastig popprodukt. Men från topplistorna går vägen spikrakt ned till den absoluta botten.

 

Robbie har fått allt han drömde om. Han spelar på de stora arenorna och får mängder av skrikande tjejer efter sig. Men något gnager inom honom. En inre sabotör, en ständig röst som påminner ”du duger inte” och som vägrar att tystna. Han försöker döva den med sprit, men blir snart känd som partyprissen och bandets ”bad boy”.

 

I regi av Michael Gracey ("The Greatest Showman") får vi en fascinerande unik biopic. Här möter musiknummer magisk realism, och resultatet är en både elektrisk och emotionell odyssé genom en popstjärnas karriär och livets prövningar. Jag var aldrig ett stort fan av Robbie Williams under hans storhetstid, men det är inget måste heller. För jag blir snabbt förälskad i "Better Man". 90-talsnostalgin går rakt in i mitt millennial-hjärta, och jag undrar varför jag aldrig lyssnat närmare på hans musik.

 

Ikoniska låtar från Robbie Williams karriär vävs in i berättelsen, ibland för att förstärka dramatiska scener och ibland för att ge publiken en jäkla bra show. Någon verklighetsförankring är inte alltid ett måste. Exempel: Robbie Williams egna hit ”Rock DJ” omvandlas i denna berättelse till en tidig popdänga med Take That, iscensatt som en musikvideo gjord för att sätta hela biosalongen i spinn.

 

Det här är en av årets häftigaste scener på bioduken. Det känns som om Spice Girls ”Wannabe”-video möter musikalen ”La La Land” när grabbarna dansar genom Londons gator, in och ut ur varuhus med flera klädbyten, jagade av fans och paparazzi, i till synes en enda lång tagning. På bara några minuter lyckas "Better Man" sammanfatta de helgalna åren med ett av världens största pojkband.

 

Men den där euforin håller inte för evigt. Publikens jubel blir en drog, och när det inte räcker till tar han till kokain. Robbie Williams berättelse väjer inte undan för missbruk och mörker. För "Better Man" är lika mycket en film om glamouren som om berömmelsens baksida. Och om att försonas med nära och kära. Den trassliga relationen med en frånvarande far löper som en röd tråd genom filmen.

 

Robbies solokarriär, präglad av innerliga texter och explosiva framträdanden, låter oss se en annan sida av honom. En mognare man som gräver djupt inom sig själv för att berätta något ärligt, utan att ge avkall på sin instinkt att underhålla sin publik.

 

Biopics om artister kan ofta följa en snarlik mall. Från barndomens spexande till det överväldigande livet i rampljuset, skivkontrakten, cyniska managers och den ständiga frågan - hur gör man för att inte glömma bort sitt sanna jag när hela världen känner till ens namn? "Elvis", "Rocketman" och "Bohemian Rhapsody" har berättat snarlika historier.

 

Men vad som får "Better Man" att sticka ut är att det är Robbie Williams själv som leder oss genom sitt liv, och han gör det på ett sätt bara Robbie Williams kan. Ofta med buspojkes glimt i ögat, men samtidigt brutalt ärligt. Scenerna som dyker ned i hans livs mörkaste stunder hade inte känts lika starka om de hamnade i händerna på någon främmande regissör och skådespelare två årtionden efter hans död.

 

Jag är lite partisk när det kommer till den här typen av musikalfilmer. Ge mig starka känslor, ett ösigt soundtrack, en gnutta magisk realism och en pampig show, och jag faller pladask.

 

Efteråt sitter jag kvar i biosalongen när eftertexterna rullar förbi med bilder på riktige Robbies liv och karriär, och försöker att sortera alla känslor. För den här lämnar mig helt golvad. "Better Man" är bland de mest ärliga och drabbande skildringar av självkritik, scenskräck och ångest som jag sett i en musik-biopic. Jag längtar redan tills jag får se den igen.