The Big Lebowski 1998

Jeffrey "The Dude" Lebowski (Jeff Bridges) är en övervintrande hippie vars liv mest består av att röka gräs, dricka White russian och att bowla iklädd en för stor kofta och mönstrade byxor som man inte ens skulle vilja ge sin värsta fiende. Hans polare är den aggressiva Vietnam-veteranen Walter (John Goodman) och mesiga Donny (Steve Buscemi). Jeffrey är nöjd med sitt liv tills han plötsligt en dag får oväntat besök vilket slutar med en nerpissad matta, hans favoritmatta dessutom. Det här är starten på en förvecklings- och kidnappningshistoria som Jeffrey ofrivilligt blir inblandad i. Den ena karaktären knasigare än den andra dyker upp, fast frågan är väl om det finns någon som är galnare än Walter som drar pistol när han inte får som han vill i bowlingtävlingarna.

Jeff Bridges är som född för att spela "The Dude" som det inte går att låta bli att gilla med sina enkla livsmål - att röka på och ta det lugnt. Han är en ovanligt klantig hjälte som oftast misslyckas med sina goda intentioner, inte så sällan på grund av att Walter har fått en briljant idé och försöker hjälpa till. "The Big Lebowski" driver ordentligt med det vapengalna USA där Walter får symbolisera den värsta av de värsta.

Bara genom att tänka på karaktärerna blir man glad, särskilt som skådespelarna verkligen lyckas göra det mesta av dem. Förutom huvudpersonerna som är riktigt bra så finns det mer att hämta. Peter Stormare som tysk nihilist i röda lackkläder som väser "We believe in nothing" är klart uppfriskande, precis som Julianne Moores konstnärsfeminist som på ett väldigt korrekt sätt gärna pratar om vaginor. Philip Seymour Hoffman gör en liten men klockren roll som den store Lebowskis assistent. Han är ständigt lätt nervös och lydig som en hund. Den biroll som jag nog ändå gillar mest är John Turturros latinobowlare Jesus i tajta lila kläder. Han vet vad han pratar om när han säger "Nobody fucks with the Jesus".

Den komiska tajmingen är oftast exakt och manuset är fyndigt och proppfullt med klockrena repliker. Själva berättelsen är inte det viktigaste i "The big Lebowksi", den är ibland nästan för skruvad. Istället är det humorn och de små detaljerna som är det bästa med filmen. Dessutom är inte soundtracket fy skam heller. Favoriten är "Just dropped in (to see what condition my condition was in)" med Kenny Rogers och den musikvideosekvens som utspelas just då i filmen.

"The Big Lebowski" är nära ett högre betyg men stannar på en fyra. För mig är det ingen film som jag går runt och tänker på eller refererar till men två timmars skratt ger den mig varje gång.