Big Miracle 2012

Arbetstiteln på denna feelgoodrulle lär från början ha varit "Everybody Loves Whales". Den repliken dyker också upp i den färdiga filmen, och Drew Barrymores Greenpeace-aktivist utvecklar vid ett tillfälle under snyftande former varför människor i regel upplever att valar är så sympatiska. Bland annat kan de känna rädsla, precis som vi, förklarar hon. "Vi blir också rädda och behöver hjälp ibland." Där får man också i koncentrerad form filmens känslomässiga anspråk.

Argumentet att marina däggdjur som kommunicerar via sång är mysiga räcker naturligtvis inte till att förklara varför den amerikanska regeringen gjorde gemensam sak med både ryssar, inuiter och giriga oljebolag för att 1988 undsätta tre gråvalar som var fast i en isvak i norra Alaska. Räddningsaktionen döptes till "Operation Breakthrough" och fick en massiv mediebevakning varför alla inblandande parter, delvis undantaget Greenpeace, i första hand tänkte på hur de presenterades för omvärlden. Vem har råd att inte framstå som en miljövän? Ingen. Detta illustreras effektivt, men gulligt, i "Big Miracle", som alltså bygger på faktiska händelser. Filmen vill visa att orsakerna till varför människor ibland förenas i gemensam sak över kulturella gränser spelar mindre roll när ändamålet är behjärtansvärt. Det uppdraget går man i land med, på bekostnad av de flesta tänkbara nyanser i skildringen.

Det faktum att företaget när det begav sig utsattes för högljudda protester av en del forskare behandlas således inte här. Kritikerna ifrågasatte varför vi prompt ska gripa in i naturligt skapade krissituationer bara för att vi råkar gilla djuren ifråga. Sådana krafter och ekonomiska summor (runt en miljon dollar) hade vi sannolikt inte mobiliserat eller spenderat för att rädda livet på ett par mullvadssyrsor, hur utrotningshotade dessa insekter än är, eftersom mullvadssyrsan är groteskt ful i våra ögon.

En liknande invändning läggs i munnen på John Krasinskis helylle-reporter vid ett för filmen högst otypiskt tillfälle. Otypiskt eftersom man annars har lagt mer krut på att göra de tre gråvalarna tredimensionella än vad man har brytt sig om att nyansera filmens mänskliga karaktärer; de naturnära Inuiterna är värdiga och intelligenta, de amerikanska oljemogulerna buffliga och högljudda, och ryska sjökaptener skålar alltid sammanbitet i vodka när ett stort beslut har fattats. Visst är det så?

Det enda man som tittare behöver grubbla över är varför denna - i sig smått fantastiska och hjärtevärmande - händelse inte har filmatiserats tidigare. Man kan också sända en tacksamhetens tanke till den gud som förnekade Disney rättigheterna, för fullt så sötsliskigt sentimentalt blir det faktiskt inte, trots ämnet. Kanske ska man tacka regissören Ken Kwapis för detta. Han har gjort sitcoms och romantiska komedier sedan åttiotalet och undviker de värsta klichéfallgroparna. Men bara de allra värsta. Och alla gillar ju valar.