Big Mommas hus 2 2006

För sex år sen fick vi för första gången stifta bekantskap med FBI-agenten med dold passion för kvinnokläder och fettvalkar av modell större, och om man nu av okänd anledning känner ett begär efter mer, är det ett ypperligt tillfälle att bege sig till biografen nu när en uppföljare producerats.

Malcolm Turner och hans tjej väntar barn, därför har han bytt fältjobbet mot ett betydligt säkrare dito bakom ett skrivbord. När hans arbetskollega och tidigare mentor blir skjuten, vet Malcolm att han är bäst lämpad för uppgiften men chefen vägrar släppa in honom på fallet. Trots löftet till sin tjej plockar han åter fram fetdräkten och peruken ur garderobens mörkaste hörn och förvandlas än en gång till Big Momma – en rund och käck medelålders kvinna som under ytan är tuffare än folk anar. Som Big Momma lyckas han få anställning som nanny hos den huvudmisstänktes familj, men problemen är inte långt borta när FBI börjar ana oråd och hans flickvän gör detsamma. Som om inte det vore illa nog, tvingar hans nya täckmantel honom att diska, laga mat och vara allmänt trevlig mot småbarn.

Det vore både lätt och förutsägbart av mig att bara såga denna film jämte fotknölarna, stampa sönder den och avskriva som meningslös och dum, så jag tänker låta bli. Originalet gick med stor vinst, i alla fall i USA, så säkerligen finns det efterfrågan för en fortsättning.

Däremot kan man inte låta bli att förundras över utförandet. Ett brist på engagemang lyser starkt hos alla inblandade, något som tydligt redan började med ointresserade manusförfattare. Det här är en förvecklingskomedi som följer mallen utan större överraskningar, och som det oftast är i komedier med inslag av grövre kriminalitet är skurkarna snyggt klädda men totalt färglösa och onyanserade, polisarbetet begränsat till att följa en spårningsmanick på en dataskärm eller försöka gissa lösenord till skurkens filer, och den sura chefen glädjeämne i livet är att skälla ut filmens huvuderson närhelst denne klantat sig.

Men den största problemfaktorn är Big Momma själv, eller Martin Lawrence, som sedan några år är den svarta actionkomedins nye älskling efter att Eddie Murphy gått över till familjefilmer. Män i klänning har roat biobesökare ända sedan Tony Curtis och Jack Lemmon försökte komma innanför Marilyns trosor i ”Some Like It Hot” år 1959, och därefter har vi skrattat åt fantastiska rollrestationer av Dustin Hoffman i ”Tootsie” och Robin Williams i ”Mrs. Doubtfire”.

Att sätta Martin Lawrence i rollen som överviktig kvinna som svänger sig med streetsmart slang är ett inte helt korkat val. Då ska man också ha i åtanke att kvinnor i den åldern sällan använder slang, rastaflätor som frisyr är uteslutet och ska de stirra på förbipasserande bröst så gör de nog det med viss diskretion… Filmens Big Momma borde inte kunna lura ens en blind, och om det nu var avsiktligt gjort, så känns castingen mindre relevant. Men jag tror att både ettan och tvåan hade blivit både mer itnressanta och underhållande med en mer övertygande skådespeleri från FBI-agenten Malcolm Turners sida, precis som i de tidigare nämnda föregångarna i genren. Och i såna fall vore Martin Lawrence helt hopplöst jättefel.

Jag hade också gillat ”Big Momma’s House 2” snäppet bättre med en mer skruvad humor, gärna med en släng av elakheter och slapstick. Det är trots allt som upplagt för tjockis- och rasskämt, men icke. Trots ny regissör håller filmen sig på samma nivå som ettan, med snälla och familjevänliga fånskämt utan minsta antydan till självdistans. Den bjuder inte på ett endaste gapskratt, snarare småfniss på utvalda ställen. Lyckligtvis är ”Big Momma’s house 2” också befriad från riktiga pinsamheter, såna där som får en att vilja gömma sig under biostolen och aldrig mer komma fram - så den går ju att se, om någon tvingar dig med pistol eller så. Men gör det hellre hemma framför tv:n om ett par år, kostnadsfritt och med betydligt större möjlighet att slå över till något annat.