Big Mommas: Sådan far, sådan son 2011

De två första filmerna hade Martin Lawrence (kanske den minst roliga och mest överspelande av alla svarta komiker) som FBI-agent som tvingas gå undercover och klä ut sig till en fet tant. Hysteriskt. I den här meningslösa "fortsättningen" har han en rappande styvson (Brandon T. Jackson) som råkar bevittna ett gangstermord.

Självfallet ska de båda klä ut sig till kvinnor och gömma sig på en flickskola för konstnärer där även ett USB-minne med bevis i gangsterfallet finns. Man hinner knappt hinna räkna till tre innan det sker knasiga förvecklingar när Lawrence blir antastad av en pilsk säkerhetsvakt och Jackson förälskar sig i en söt elev som råkar matcha hans egna musikaliska begåvning. Allt löser sig såklart i en tröttsam upplösning på elevkonserten.

Den enda glädjen man får ut av den här filmen är nostalgiska minnen av "I hetaste laget", "Tootise" och "Välkommen mrs Doubtfire" - roliga och charmiga filmer med män i kvinnokläder. Dem hade dessutom begåvade skådespelare som porträtterade trovärdiga karaktärer med en eftertänksam kvinnosyn. Här finns varken humor, intelligens eller eftertanke.

Lawrence, som i samtliga "Big Momma"-filmer mest efterapat den klart överlägsna Eddie Murphy från "Den galne professorn", verkar inte ens försöka längre. Han förväntas mest vara rolig som fet tant vilket naturligtvis leder till ett oändligt antal beprövade slapstick-stunts. Någonstans finns en tanke om att lära de kvinnliga eleverna om självrespekt men idén faller platt när de alla målas upp som endimensionella stereotyper.

Jackson, en hyfsad rappare och duktig skådespelare som bevisade sin talang i "Tropic Thunder", gör sitt bästa men kämpar krampaktigt i brist på regi och repliker som inte kräver en skämskudde. Här finns även andra intressanta skådespelare som Faizon Love, Ana Ortiz ("Ugly Bettys" syster) och fantastiska Ken Jeong (skamlöst begränsad till en scen) bortkastade i poänglösa biroller.

Lägg till en rysk skurk med två korkade sidekicks, en sliskig kärlekshistoria över en smörig pianoballad och en dysfunktionell far-och-son-relation som löses över några danssteg och du har en komplett rutten film. Vissa komedier fungerar på en sådan bakisnivå att harmlös humor kan ersätta intelligens men när de ynkliga fnissen kan räknas på en hand så är det inte värt det.