Bill Cunningham New York 2011

En scen i "Bill Cunningham New York" summerar ganska galant dess huvudperson och hans plats i livet. Cunningham, iklädd gubbkeps och sin traditionella, blåa tjugodollarsjacka (som vanligen används av vägarbetare) väntar snällt vid insläppet till en hypad modeshow i Paris och ignoreras lätt av personalen innan någon ansvarig släpper in honom med orden "Han är den viktigaste människan på jorden!" varpå Bill - som alltid - ler blygsamt.

Bill är en ödmjuk, rar och vänlig gubbe vars charm är omöjlig att värja sig ifrån. Han har arbetat i branschen längre än de flesta och är högt aktad av de mest inflytesrika människorna i modevärlden. Ändå har han helt tagit avstånd från all glamour och förmåner jobbet erbjuder. Han är och lever enkelt. Han bor i en minimal etta som får valfri studentlya att verka lyxig, lagar sina regnkappor med tejp, äter billig skräpmat, vägrar ta emot lönecheckar och gratis lyxmiddagar och tar sig runt på cykel.

Hans nisch är att fotografera vanliga människor på gatan och hitta "riktigt mode". Han är helt ointresserad av kändisar och kläder folk normalt inte skulle ha på sig. När han struntar i att fota Catherine Deneuve på en gala förklarar han det enkelt med att hon inte hade på sig något intressant. Han säger sig inte heller vara någon riktigt fotograf utan dokumenterar helt enkelt verkligeten och fotar "liv". Medan namnvärda profiler som Vogue-redaktören Anna Wintour, inredningsdesignern Iris Apfeloch stilikonen Patrick McDonald är väldigt måna om att fotograferas av Cunningham, så är hans favoritobjekt folk på gatan - helt omedvetna om att de förevigas av en levande legend.

Även för den som inte bryr sig det minsta om mode finns här en intressant och rörande historia om någon som först och främst är en snäll, simpel man - något som i andra sammanhang inte hade stuckit ut på något sätt men här blir kontrasten mellan honom och de fashionabla människorna omkring honom spännande och tydlig. Han är en perfektionist och arbetsnarkoman som till och med jobbar på sin egen fest, när han tilldelas ett hederspris av National Order of the Legion of Honour of France. I tacktalet säger han ödmjukt "det är inte jobb, det är nöje".

Som så ofta i dokumentärer om levande människor svajar fokuset lite mellan privatpersonen och den professionella mannen. Alla älskar Bill men ingen verkar känna honom och inte heller vi tillåts riktigt komma honom nära. I en scen frågar regissören varsamt om Bills relationer och religion med ett ärligt men avvaktande svar. Det finns även småkul men smått irrelevanta sidospår, som till exempel uppvisningen av pensionerade FN-tjänstemannen Shail Upadhyas färggranna garderob (med kläder av typen ett soffodral omsydd till en jacka).

Den starkaste och mest angelägna delen av filmen koncentrerar sig på hur Bill (och vissa av hans vänner och grannar, som 100-åriga fotografen Editta Sherman) vägrar korrumperas av det nya och trendiga, trots att de vräks från sina lägenheter i berömda konserthuset Carnegie Hall och tvingas hitta nya (och för Bill, större) lägenheter. "Kök och badrum - vem i helvete vill ha det? Bara fler rum att städa" påpekar Bill. Han lägger ner sin själ i arbetet och det märks särskilt i berättelser om hur folk tidigare utnyttjat hans goda sida.

Det är en fin, enkel film om en fin, enkel man. Den hade möjligen behövts lite struktur och det är onekligen en smaksak vad man tycker om många de kläder han så kärleksfullt lägger ner fotorullar på men Bill Cunningham är en gubbe med krut i som är svår att inte älska.