Bill & Teds galna mardrömsresa 1991

Inte många väntade sig att en film om två korkade – men charmiga – tonårsgrabbar som reser tillbaka i tiden med en telefonkiosk skulle bli en braksuccé. Det blev den och en uppföljare var snart på tapeten. Behöver man egentligen en till film om den här duon, som förutom en rejäl historielektion egentligen inte lärde sig så mycket i sitt första äventyr? Nja. Men duger det som lättsmält underhållning? Jodå.
 
Våra hjältar försöker fortfarande bli rockstjärnor med sitt band Wyld Stallions, där nu även deras flickvänner (prinsessor från 1400-talet) spelar. När de förbereder sig inför en musiktävling dyker deras onda kloner från framtiden upp (för det är en sak som existerar i den här filmserien) och brutalt avrättar Bill och Ted för att lämna framtiden i händerna på ondskefulle terroristen/ex-idrottsläraren De Nomolos (Joss Ackland).
 
Som ni hör är det redan på storyplanet en uppföljare av typen mer av allt, på gott och ont. Det är omväxlande rörigt, ologiskt, fånigt och absurt. Manusförfattarna Chris Matheson (”Janne Långben – the movie”) och Ed Solomon (”Men in Black”) har till och med erkänt att de varit fulla under delar av manusskrivandet. Det är en berättelse med besök i såväl Helvetet och Himlen som lätt kunnat bli en kalkon med fel människor involverade.
 
Men nu handlar det om Bill och Ted, och samtidigt som den intellektuella ribban redan där ligger relativt långt nere så bidrar Alex Winter och Keanu Reeves återigen med en enorm dos av charm. Extra tacksamt är att de får jämnt fördelat spelutrymme trots att Reeves redan då var en betydligt större, stigande stjärna med rullar som ”Point Break” och ”På drift mot Idaho” på repertoaren. Deras härliga samspel och karaktäristiska uttryck är svåra att värja sig mot.
 
Det är fånig men tacksam humor som fungerar lite oftare än den inte gör. Höjdpunkten är tveklöst introduktionen av Döden som i en parodi på ”Det sjunde inseglet” är ute efter huvudpersonernas själar och utmanar dem i spel. Här är det dock Sänka skepp och Twister som gäller snarare än schack – och han förlorar. Karaktärsskådespelaren och birollsinnehavaren William Sadler (”Die Hard 2”, ”Nyckeln till frihet”) är perfekt i rollen och stjäl med lagom nedtonat spel flera scener från sina motspelare.
 
Här finns också gott om roliga, fyndiga idéer och effekter. Som en ”Exorcisten”-parodi där döda Bill och Ted tar över två polismäns kroppar för att förklara sin situation. Eller när de konfronteras med sina största rädslor i Helvetet, vilket inkluderar en traumatiserande påskhare tagen ur valfri skräckfilm. Det är knappast mästerlig humor och inte heller med en tydlig, smart premiss som i första filmen. Men som såväl uppföljare som tidsfördriv är det fullt dugligt även om aldrig direkt ”excellent”.