Bird 2024

Andrea Arnold, känd för sin diskbänksrealism i coming-of-agedraman som “Fish Tank” (en personlig favorit!) och “American Honey”, är tillbaka med en långfilm satt i Kent, där hon själv växt upp. Även här följer berättelsen en underpriviligierad protagonist som navigerar bäst hon kan i en otrygg vuxenvärld.

 

Skillnaden är att Arnold nu tillfört ett stycke magisk realism - ett intressant men märkligt stilgrepp jag tycker är största anledningen till att filmen inte når samma höjder som hennes tidigare prisbelönta verk. Det blir lite som att strössla Ava DuVernays “Ett veck i tiden” över Mike Leighs “Förnuft och känsla”. För till skillnad mot filmer som Lee Daniels “Precious” - där protagonistens fantasier uppenbart sker under stunder av trauman, blir det här lite allmän gissning av vad det är vi ser - är det trolleri eller fantasier? En diskbänksvariant av “Amazing Stories”?

 

“Bird” handlar om 12-åriga Bailey (fint porträtterad av nykomlingen Nykiya Adams) som bor med sin okonventionella familj i vad som ser ut att vara en rivningskåk full av husockupanter. Väggarna är fulla av klotter, möblerna är gamla och slitna, och golvplankorna har glapp och hål mellan dem. Baileys “rum” är en madrass på golvet i ett hörn avdelat från resten av lägenheten med skynken, som erbjuder föga lugn och ro när den alltför unga pappan Bug (en tatuerad, livsbejakande och filterlös Barry Keoghan, fantastisk som alltid) festar loss.

 

Här bor även den bara några år äldre halvbrodern Hunter (Jason Buda) som själv är på väg att bli pappa, samt Bugs tjej med sin lilla dotter. De är på väg att gifta sig efter att ha känt varandra i tre månader, och Bailey är inte med på noterna. Bröllopet är tänkt att finansieras genom Bugs nya affärsidé; att sälja hallucinogena hudutsöndringar från en padda. Men paddan utsöndrar bara sekret när den känner sig hotad, så Bug prövar att sjunga och spela olika sorters musik för den för att få den att reagera.

 

Musiken är ju en framträdande beståndsdel i Arnolds filmer, som tröst, som flykt undan verkligheten, eller som här lutande åt det lågmält komiska. För Bug är impulsiv men snäll. Baileys mamma däremot bor i vad som bäst kan beskrivas som en knarkarkvart tillsammans med en obehagligt våldsam pojkvän och Baileys yngre trio av halvsyskon. Här finns all anledning till oro för mammans och syskonens säkerhet, och även för den egna välfärden.

 

Men så en dag när livet känns tungt möter Bailey den mystiske Bird (Franz Rogowski), en vänlig själ som tycks både infantil och klok på en och samma gång. Han letar efter sin familj som bott i trakten och adopterat bort honom, eller som han på något märkligt sätt skiljts ifrån. För det framkommer inte riktigt hur. Bailey är misstänksam till en början, men de två blir snart goda vänner och hon bestämmer sig för att hjälpa honom.

 

Handlingen är tunn, men världen Arnold byggt upp sjuder av liv. Fattigdomen och smutsen vi ser blir till en spännande värld av möjligheter sedd genom rollfigurernas ögon. Dumpade madrasser blir till trampoliner, fjärilar och småkryp studeras i detalj. Och så de ständigt återkommande fåglarna som Bailey fångar med sin mobilkamera. Människor som gått bort kan ju komma tillbaka som fåglar i folktro. De sägs vara gudarnas budbärare. För att inte tala om frihetskänslan av att kunna lyfta och flyga iväg från våra jordiska problem…

 

Vad man hittar för symbolik just här är kanske upp till var och en, då filmen väljer att vara tvetydig och inte låter sig enkelt förklaras. Men den vibrerande världen i “Bird” vi får ta del av på “fluga på väggen”-liknande vis lämnar stort avtryck, och gör den till en riktigt fin filmupplevelse.