Bird People 2014

Amerikanen Gary Newman (Josh Charles) checkar in i ett rum i Paris med utsikt över Charles de Gaulles landningsbanor på ett Hilton-hotell. Han är där på affärsresa och får ett plötsligt infall av att vilja möblera om i sitt liv. Efter en sömnlös natt med en ångestattack beslutar han sig för att inte ta flyget till Dubai där ett viktigt avtal ska slutas. Istället säger han upp sig omedelbart och meddelar frugan att han lämnar henne över ett smärtfyllt Skype-samtal.   

”Bird People” kan i grova drag delas in i två kapitel. I det första får vi, som redan nämnt, följa Garys kvävda tillvaro, i det andra flyttas fokus över till hotellstäderskan Audrey (Anaïs Demoustier) innan deras vägar möts och handlingen tar då en surrealistisk vändning. När arbetsgivaren frågar Audrey om hon kan jobba över brukar hon ljuga och skylla på att hon har studier att ta tag i fastän hon inte ens är inskriven vid universitetet för att komma undan. Men en kväll tar hon det där extrapasset ändå och vi får en förklaring till titeln bakom filmen – hon förvandlas till en gråsparv. 

Filmen är stillsam och dialogfattig. Det poetiska bildspråket och den existentiella andan gör ”Bird People” till lite av en Haruki Murakami-bok i filmformat som jag faller handlöst för. När fågeln prövar sina vingar, beger sig ut på en åktur och tankegångarna med skådespelerskans röst är synkroniserade till bilderna känns det som att äntra den japanska författarens parallella universum. Och ja, här finns mycket symboler att tolka in och analysera men mest frapperande är det fina kameraarbetet som i dessa sekvenser får skina. 

En sådan här handling skulle lätt kunna utvecklas till ett pinsamt stycke i fel händer men regissören och manusförfattaren Pascale Ferran har vårdat manuskriptet omsorgsfullt. Att historierna lappas ihop har jag väl inte ett problem med per se, men varför de gör det är fortfarande ett stort mysterium och en fråga som står obesvarad och enerverar. Hotellet är den gemensamma nämnaren hos Gary och Audrey, en plats som förstärker karaktärernas egna klaustrofobiska och ensamma upplevelser men som filmisk miljö säger och uttrycker den inte mycket överhuvudtaget. Filmens svaga punkt är att den är alldeles för introvert för att engagera fullt ut.